Timmar

Ha, det är lite komiskt. Nu när jag skriver detta så är klockan 04.07 och jag har fortfarande inte gått och lagt mig. På torsdagar står min väckarklocka på 03.30. Jag funderar på att dygna, inte gå och lägga mig förens i morgon kväll. Men så slog tanken mig att det är nyårsafton och att jag inte bör somna vid 20.00 och sova för natten. Det blev svårt det här, men jag måste bestämma mig typ nu om jag ska sova eller inte, för annars blir det för sent…..

Jag testar att lägga in en bild här, får se hur det kommer gå. First time!

file://localhost/Users/emeliehallblad/Pictures/iPhoto-bibliotek.photolibrary/Previews/2013/12/31/20131231-023325/FYrT4UfXTtmObzvIwS67cg/DSC00079.jpg

DSC00079

 

Mitt år

Mitt år har kortfattat sett ut såhär:

1 januari: Står och glor på nyårsraketerna och när Andreas springer fram och tillbaka och tänder på.
18 januari ca kl: 23.00: Jag är med Andreas, hans far, hans två mostrar när hans mamma  tar sitt sista andetag. 2013 börjar tillochmed uselt.
Februari : Begravning / cermoni för svärmor.
18 februari ca kl: 23.10: Min gammelfarmor dör. Kändes ändå skönt att jag fick träffa henne 3-4 timmar innan. Jag var där med min mamma. Farmor försökte torkade bort mina tårar från mina kinder, smekte mitt hår. Det verkade som att hon var tillräckligt klar för att veta att vi var där…. Saknar henne!
8 mars: Farmors begravning på min kusins födelsedag…
17 mars: Min 18:e födelsedag i paris.
18 mars: Jag är livrädd över att någon nära skulle dö lite efter kl: 23.10. ”Ett dödsfall kommer sällan ensamt, utan tre i taget”. Det kändes som att döden lekte och prickade in just 18 efter kl 23. Men mönstret bröts, och glad var jag för det!
28 mars: Mammas sista födelsedag, tänk om hon hade vetat om det, tänk om vi alla hade vetat om det… Då hade det nog sett annorlunda ut!
April: Inget speciellt vad jag kommer ihåg.
Maj: Inget speciellt vad jag kommer ihåg.
Juni: Sommarjobb i fyra veckor.
Juli: Sommarlov i fem veckor.
Augusti: Sommarlov och skolstart. (Jag hade en väldigt verklig dröm om att mamma dog. Så verklig att jag var tvungen att kontakta henne så fort som möjligt då hon hade vaknat dagen efter. Hon sa något i stil med: Näe jag är inte död, utan jag lever. Jag ska ingenstans.)
September: Fredag den 13, min älskade mamma lämnar oss.
11 oktober: Mammas begravning…..
25 oktober: Min pappas farmor dog. Inte för att jag kände henne precis. Vi hade inte träffats så många gånger… Men det är ju ändå blodsband.
November: Mitt första besök hos psykologen.
December: Jullov.

Sammanfattat så har jag haft bättre år. Detta är mitt absolut värsta. Förut tyckte jag om fredagar. Det gör jag inte längre bara för att mamma dog en fredag. Fredag den 13 är ett helt åt helvetes absurt idiotisk dag som jag önskar aldrig hade funnits, och välkomnar den inte heller något mer. Numret 13 känns som ett otursnummer för mig och släkten. Månaden september också. Det är väl bara inbillning det här med ”fredag den 13″, men för mig har det blivit en otursdag. För mig innebär allt det som jag rabblat upp otur. Och det känns som att kommande år bara kan bli bättre. Om typ inte hela släkten åker på någon utflykt och alla dör förutom jag.

Mormor sa: Skönt att detta året snart är över så att allt elände kan få ett slut. Fast det är ju några dagar kvar och mycket kan ju hända.
Jag svarade: Bara för att året tar slut, 2013, så betyder det ju inte att släktens otur kommer ta slut. Det känns som att Livet/ döden/ ödet/ Gud/ djävulen, ja något bara retas med oss, leker. Så ha inte för höga förhoppningar…

Men det var mitt år, och jag hoppas att mitt eller vårt kommande år blir bättre. Det känns ju som att det bara kan bli bättre.

Önskar er alla ett gott nytt år, och god fortsättning!

Kram !

 

 

 

 

 

Känslor

Efter mammas död har jag känt känslor som jag aldrig trodde existerade. Som jag aldrig tidigare upplevt. Till en början så kunde jag aldrig ana att jag kunde bli så förbannat arg och skrika och slåss som jag gjorde då jag fick beskedet. Och med tanke på det utbrottet, så kunde jag heller aldrig ana att jag därefter fram till idag, 16 veckor efter skulle kunna vara så ”lugn” som jag har varit.
Jag tror att det tog ca 6-8 veckor innan vi fick veta anledningen till hennes död. Förstår ni hur många tankar, funderingar kring anledningar och känslor som har forsat fram och tillbaka? Två dagar efter att mamma dog fick vi i familjen höra att ryktet på Öland / Borgholm sägs att hon hade tagit livet av sig. Vi som kände henne, familj, släkt och vänner visste att så var inte fallet. Visst, hon hade inte det glamorösa livet, hon hade det ofta tufft. Men vi alla visste att hon inte var självmordsbenägen och att hon älskade sina 6 barn alldeles för mycket för att göra så mot oss. Men ändå så började mina tankar fara iväg. ”Det fanns inga ytliga skador på hennes kropp. Alltså måste hon tagit en överdos av droger eller mediciner. Men hur skulle hon ha fått tag på det? Hur skulle hon ha råd med det? Det finns visserligen olika slags mediciner på hennes jobb, där hon inte hade jobbat på några månader. Men hon var där på besök för någon dag sen, då hade hon visserligen haft möjlighet att kunna sno något. Men hon hade inte kunskaperna om vilka mediciner i vilka doser som var skadliga, eller dödliga. Och dessutom skulle personalen på jobbet upptäckt detta och misstänkt mamma och de andra som befann sig på jobbet under den eller dom dagarna. Och då hade mamma inte hunnit. Så näe! Hon har inte tagit någon överdos, det går inte ihop.” Såhär satt jag också och argumenterade inför mormor och två av morbröderna. De påstod att jag borde bli advokat som tänkte så djupt och långdraget.

Men detta rykte. Detta ryktet fick mig att börja koka inombords. Jag blev så arg. Så förbannad. Hatisk. Det finns nog inget ord som kan beskriva den ilskan som jag kände då. Jag sa precis som jag kände: Om dessa människor som skapade detta rykte och de som fortsätter att sprida det, om jag hade träffat på dom, om min ilska hade ”släppts lös”, då hade de människorna inte levt idag! Jag hade fått sitta i fängelse för det, men det skulle det vara värt!

Dom borde veta bättre än att lägga näsan i blöt! Att påstå något sådant om min älskade mamma! Om någon av er ryktspridare läser detta, Jag önskar er ett helvetes liv på jorden, att ni plågsamt och smärtsamt dör och sedan att ni får leva i helvetet om det existerar, för det förtjänar ni efter att ha påstått något sådant om min mamma! Era jävla idioter 😀

När ni läser detta förstår ni säkert att detta fortfarande är ett hett ämne för mig. Att tanken på ryktet fortfarande gör mig förbannad. Jag ber om ursäkt för mitt skrivande, men det är så jag känner för tillfället.

Men alla dessa känslor. De två första veckorna grät jag några gånger om dagen. Jag var ledsen. Men jag har upptäckt nu att jag är lika mycket, om inte mer, arg. Inte bara över ryktet, utan för att detta har hänt. Att jag aldrig mer kommer att få se henne. Att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Att jag aldrig mer kommer få överta mammarollen från henne. Att jag aldrig mer kommer att få krama om henne. Att jag aldrig mer kommer att prata med henne. Att jag aldrig mer kommer att kunna bråka med henne. Att jag aldrig mer kommer att få känna hennes kärlek. Att jag aldrig mer kommer att få umgås med henne. Att jag aldrig mer kommer att få känna hennes doft. Att jag aldrig mer kommer få höra ”lyft på sakerna så hittar du” från henne. Att jag aldrig mer kommer att kunna pilla henne i håret. Att jag aldrig mer kommer att höra tjatet att jag ska massera henne. Att jag aldrig mer kommer att vara orolig över henne. Att jag aldrig mer kommer att få skratta med henne. Att jag aldrig mer kommer att låna pengar till henne. Att jag aldrig mer kommer kunna prata sex och snusk med henne. Att jag aldrig mer kommer kunna ha djupa samtal med henne. Att jag aldrig mer kommer baka hennes fantastiska bullar med henne. Att jag aldrig mer kommer tjata på henne. Att jag aldrig mer kommer få lyssna på och sjunga hennes favoritmusik med henne. Att jag aldrig mer kommer få läxa upp henne. Att jag aldrig mer kommer städa lägenheten för att glädja henne. Att jag aldrig mer kommer få ge julklappar till henne. Att jag aldrig mer kommer få ge födelsedagspresenter till henne. Att jag aldrig mer kommer få höra att jag har utegångsförbud från henne. Att jag aldrig mer kommer kunna säga att jag älskar henne. Att jag aldrig mer kommer kunna få höra det av henne. Att jag aldrig mer kommer glädjas av henne. Att jag aldrig mer kommer spela yatzy med henne. Att vi aldrig mer kommer prata om snygga killar med henne. Att jag aldrig kommer spela plump med henne.Att jag aldrig mer kommer kunna fotografera henne. Att jag aldrig mer kommer få höra ”vad var det jag sa” från henne. Att jag aldrig mer kommer få med henne på videoinspelning. Att jag aldrig mer kommer göra henne stolt. Att hon är död. Borta. För alltid. För evigt. Nu. Då. Alltid.

Detta gör mig arg, men även, att jag tillät henne försvinna. Att jag inte varje dag pratade med henne. Att jag inte träffade henne oftare då jag flyttat hemifrån. Att jag inte oftare sa att jag älskade henne. Att jag inte oftare visade att jag brydde mig om henne. Att jag tog henne för givet. Att jag inte såg till att förstöra relationen mellan henne och hennes sista pojkvän. Att jag inte såg att hon var skräckslagen. Att jag inte tog tag i det med egna händer. Med facit i handen, hade jag då gjort allt för att hon aldrig skulle ha träffat honom. För då skulle hon ha levt idag…….. Förstår ni hur arg jag är? Jag tror inte det. För ingen kan förstå mig. Ingen kan känna mina känslor på den höga nivå som de ligger på. Ingen kan känna min smärta som jag gör.

Ilskan har samlats sedan fredag den 13 september. Jag ser det som att en offentlig papperskorg fylls med skräp, under en lång period. Om ingen vaktmästare eller liknande tömmer papperskorgen sväller det över och det hamnar skräp endast runt om. Jag är denna papperskorg. Jag har samlat en jävla massa ilska, sorgsenhet, smärta. Men ilskan tar störst plats. ”Skräpet”, alltså känslorna började staplas i fötterna, men har nu ökat upp till halsen. Det gör mig spyfärdig. Lite skräp till, och det kommer svälla över, eller jag exploderar. Detta ser jag som en bomb. Fullpackad med krut, något eller någon tänder på, och jag exploderar och skräpet flyger åt alla håll och kanter, flera kilometer. Och står någon i vägen, då är det skadligt. Jag är rädd. Jag har endast den fredagen ”släppt lös” på min ilska. Jag har ju annars dämpat den, men papperskorgens volym ökar för det. Jag är rädd för jag inom en snar framtid kommer att bli arg, på någon eller något, och inte kommer kunna kontrollera min ilska som jag tidigare har gjort. Jag liksom bara väntar på det. Och jag är rädd för att någon oskyldig kommer falla offer för min ilska, jag vill ju verkligen inte det. Eller ett fönster, glas, porslin, andra saker som inte får gå sönder. Eller att jag i min ensamhet tar ut min ilska på mig själv. Att jag kommer vara så arg, så arg att jag inte kan kontrollera mig själv och ilskan. För nu, när jag blir arg, då känner jag att jag bara vill slå, misshandla, kasta, köra slut på den energin och känslor som jag har i kroppen. Men vad gör jag? Jo jag sitter ner, tänker tankarna som jag känner att mig kropp vill göra, andas och spänner varenda muskel som jag har. Efter ett tag försvinner det. Fast inte helt, det läggs ju bara på hög.

Någon dag efter den fredagen sa jag till mormor att jag måste köpa mig själv och mina småsyskon en boxningskudde och handskar. För när vi skulle bli arga så skulle vi slå allt vad vi hade på den. Då tror jag att ilskan skulle vara kontrollerbar, i alla lägen. För då skulle skräpet aldrig falla ner på marken runt om papperskorgen.

En känsla är också förvirringen. Jag är deprimerad. Någon gång ibland frågar jag mig själv varför, då får jag en ”snilleblixt” på ca 3-7 sekunder som säger: Mamma är död. Hon är borta, för alltid. Därefter skakar jag på huvudet och kroppen och tänker NEJNEJNEJ! Sen är det borta. Så känslan av att vara förvirrad då jag inte vet om mardrömmen som säger att hon är död, eller om tankens vilja som säger att så är det inte, den känslan av att inte riktigt veta. Okej, jag vet att hon är död, men jag vill inte inse det. För då har det aldrig hänt. Då är det inte så. Jag har nästan övertygat mig själv, det enda som är kvar är att jag ska få träffa henne i livet. Då är det klart, då har jag övertygat mig själv och alla andra, att hon inte är död.

Pain, smärta. När jag har snilleblixtarna så får jag ont. Ont i kropp och själ. Inte som att man har ramlat eller blivit misshandlad, utan denna smärta är värre. För den läker ju aldrig!?! Jag blir illamående. Får världens magknip. Hmm, smärtan i magen går inte heller att förklara…. Denna smärtan som jag kan känna, och försöker dölja och dämpa, den får mig att vilja försvinna. Jag vill inte ha ont längre. Det tär verkligen på mig. Jag vill helt enkelt inte finnas. För att inte finnas mer, det innebär att inte känna eller ha ont. Det låter enkelt. Det låter skönt. Tillfredsställande.

Ofta känner jag att nu ger jag upp. Människor i min omgivning säger att jag ska leva för de nära och kära som är kvar, att jag inte ska utsätta dom för mer vansinne. I vanliga fall hade jag gjort det med glädje. Men nu känner jag att ALLA mina käraste inte är min mamma värd. Tänk. Att en enda människa, min mamma, betyder mer än alla andra som finns kvar, och då är dom ändå många och jag älskar dom alla så oerhört mycket! Men hon var mitt allt. Hon var den mest betydelsefulla människan i mitt liv. Och nu är hon borta! Det känns som att jag skiter i alla andra. Det ska liksom vara mamma och jag. Vi två, helst alla andra också, men vi två är viktigast. Dessa är tankarna när jag är i min sorgsna bubbla. När jag är lite klarare i skallen så är det inget alternativ att lämna mina älskade bröder, mormor, morfar, mostrar, morbröder, kusiner, med flera och vänner. Så jag lever. Typ. Jag skulle knappast påstå att jag lever livet. Men jag lever som i att jag andas, och känner. Känner förjävla mycket. Men för att orka med att leva, så har jag nu börjat att försöka sluta känna. För det går liksom inte att orka leva med dom känslorna som jag har. Även att jag inte skulle ta livet av mig, så skulle hjärnan och hjärta trassla till sig, spöka och sprida ut ryktet till resten av kroppen att förtina eller liknande. Så känns det i alla fall. Och jag tror att detta döljande skapar depressionen. Ni kanske har hört ”No feelings, no pain”? Jag har utökat det och översatt det till svenska. ”Inte vaken, inga känslor, ingen smärta”. Alltså, jag sover 12 timmar per dygn, och har vänt på dygnet…. Inget som jag är stolt över, men det känns lättare. Hade jag kunnat sova 24 timmar per dygn, då hade jag nog varit glad. Men detta måste ändras på då skola och praktik börjar snart.

Jag har ju inte skrivit här, eller berättat för någon, varför hon dog. Några i släkten menar att de inte heller berättar det för de nyfikna människor som undrar, andra i släkten menar att jag inte borde ”skämmas” över det och våga berätta. Men jag känner mig inte redo för det än. Jag planerar att någon gång gå ut med det, men inte nu. Inte än. Eller det känns snarare som att samhället inte är redo. Ja visst det finns idioter överallt, hela tiden, men jag vill inte att dessa människor ska gotta sig i min mammas död. För det är så fel. Dessa människor är störda i huvudet, som använder sig av andras tragedier till sin egen styrka. Patetiska. De borde lära sig leva.

Hur som helt. Vi vet att mamma inte tog livet av sig. Det ryktet får gärna spridas. Och jag vet att hon hade levt idag om hon fortfarande hade levt ihop med mina yngsta bröders far. Då hade hon levt…!!  Många påstår att min mamma valde den senaste pojkvännen. Till en början kanske hon gjorde det, ja. Men nu, med facit i handen, är det så glasklart att hon var rädd för honom. Hon gjorde slut med honom när han hade gett sig på mina två äldre bröder. Och vi vet att han i alla fall en gång hade slagit mamma. Men ett par dagar senare var han tillbaka. Då svor man ju på mamma, och menade på att hon borde växa upp ur ungdomsstrulet när det gäller män. Men nu fattar jag ju att hon var livrädd för honom. Hon visste att han visste vart hon bodde. Mamma ville inte ta konsekvenserna för att lämna honom. Nu är det ju inte han som dödade henne! Det får ni verkligen inte tro! Han är ju en människa med känslor han också. Han har också förlorat något. Han är också älskad av sina nära och kära. Jag tyckte inte särskilt bra om honom, och det visste han, men så har jag väl alltid känt i början av alla mammas förhållanden. MEN, hade de aldrig träffats, då hade hon levt idag. Det det gör mig galen! Förbannad, ilsken. Och framför allt, varför såg jag inte detta. Jag menar, det var ju min mamma det handlade om, hennes känslor. I stället för att bli arg på henne skulle jag ha fått henne till att prata! Fått henne till att känna förtroende till mig när det gällde detta. Men jag svek henne. Faan också.