Julkänslor

Idag har jag och Andreas plockat bort julen och städat lite. Jag har förstått att man skulle ha gjort det för länge sedan, men jag har verkligen inte velat det då jag älskar julpynt och känner värme och återupptar gamla minnen från förr då julkänslorna var som starkast. Ni vet när man var barn, då kände man att det var jul på riktigt! Dofter, lite pynt, gemenskapen, julmaten, kärleken och förstås julklapparna 😉 Jag mådde helt enkelt bra som barn runt julen. När jag kom upp i åldern försvann dessa julkänslor. Därför försökte jag pyssla ihop mitt eget julpynt då mamma inte hade pengar till att köpa det jag ville ha som utsmyckning. Jag gjorde vad jag kunde för att locka fram dom där julkänslorna som jag en gång i tiden har känt. ”Med åren” har det behövts allt mer pynt och gemenskap för att försöka uppfylla min önskan – att få känna av julkänslorna, på riktigt. Och jag får väl erkänna att trotts femtiotal jultomtar, snögubbar, renar, julgran, ljus, stjärnor och ljusstakar så var juletiden för i år som vilken tid som helst på året. Så jag misslyckades. I år. Igen. Men jag lär nog aldrig sluta försöka återuppta känslorna. För mig är dom så viktiga, dels för att få känna mig som barn igen, det behöver alla göra flera gånger om året för att just orka vara vuxen. Minnen måste playas för att inte raderas från hårddisken, men även för att skapa nya. Men känslorna är också viktiga för mig för att förstå att livet går vidare, om julen har börjat, om den slutar, då är jag redo för vår. Och därefter den underbara sommaren. Sommarkänslor är minst lika viktiga som julkänslorna. Har jag inte haft sommarkänslor, då är jag inte redo för höst och skola, eller vintern. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om dessa mål och försök. Men hur långt ska man behöva gå för att bli det där barnet igen? Är det ens möjligt? Hur mycket pengar kommer man lägga på julpynt? Kommer det vara värt det? Men framför allt,, är det ens möjligt, utan, sin, mamma?? För kärleken, värmen, gemenskapen, glädjen från sin mamma går ju bara inte att ersätta! Det är kanske hon som är den sista pusselbiten för att jag ska lyckas med mitt mål? Kommer jag kunna släppa taget och ge upp dom där känslorna? Eller kommer jag tillslut att bli galen och skapar en psykisk skada? Buras in. Jag ser mig själv som jag har sett på film, en människa som har pyntat hela sitt hus invändigt och utvändigt, klär ut sig själv till tomte. Låter det stå så hela året och släpper inte taget, plockar inte ned utsmyckningen i hopp om att känslorna en dag kommer. Kan det vara jag i framtiden? Just nu känns det så. Men det lär väl bli människa av mig med…  ?

Ikväll var Andreas och jag på bio. Hungergames. Riktigt bra! Vet ni om det kommer ut en trea? Det måste det för så kan ju inte en film bara sluta! 😛 Gaahh

IMG_5044

Me

Min tideräkning

Jag har inte den tideräkning som de flesta använder sig av. Jag ser inte framåt, utan jag räknar bakåt. När jag tex tittar på bilder, läser texter, minns med mera, då tänker jag alltid ”vilket datum var detta? Levde hon då?” Och verkligen VARJE gång det visar sig att bilden eller liknande kommer från tiden innan hon försvann, då tänker jag  ”va lycklig jag var då. Jag hade allt. Varför klagade jag då? Jag önskar mig tillbaka till den tiden!” Jaa…. Jag vet inte vad jag ville med detta inlägg, men shit vad jag önskar mig tillbaka till den tiden då hon levde! Helst då jag bodde hemma och träffade henne varje dag! Jag saknar det! Jag saknar henne! Så förbannat jävla mycket!

images-1

Till spotlifebloggare

Hej! Har jag några läsare som bloggar här på spotlife? Är du mer teknisk än mig och har mer kunskaper? 😛 Jag undrar hur troligt och säker statistikens siffror är. Kan man förtro sig på att de siffrorna stämmer? Glad om jag fick ett svar! :)

// Emeliepemeliepök

Glasgravstenen

Idag var jag, en av mina kusiner, en av mina morbröder och hans sambo hos mamma på besök. Det var första gången de såg glasgravstenen och de menade att bilderna som jag har lagt upp inte var rättvis. Alltså att den är finare i verkligheten än på bilderna. Och det kan jag hålla med om, det är svårt att få med det vackra på bild tyvärr. Och vi är enade om att mamma har den vackraste och finaste gravstenen på Öland iaf.

Det var en av mina mostrar som hittade en hemsida med dessa stenar. Så hon kom med förslaget och jag föll för det. Speciellt denna då, med just detta motivet. Konstnären till dessa mästerverk heter Peter Ahlén. Han har även fått hjälp av sin fru / sambo / flickvän. De är båda väldigt trevliga, kommer från Stockholm. Vi var deras första kund. De har tidigare gjort glasgravstenar till någon av sina anhöriga, men aldrig riktigt kommit ut. Nu har de en mer lättåtkomlig hemsida så förhoppningsvis kommer de få fler kunder när det just gäller gravstenar. Jag tycker att det är rätt coolt! De har gjort ett glasverk som kungen fick på sin 60-årsdag. Tänk, kungen, min mamma. Coolt.

Tänkte marknadsföra deras ide lite. Här har ni hemsidan. http://www.glasgravsten.se/sv/hem/  . Jag hoppas ju egentligen att ingen av er någonsin kommer behöva kontakta en sådan här firma. Men det blir tyvärr alltid ett måste någon gång i livet, och då tycker jag att alla ska ha denna valmöjligheten! För de är så vackra! Visst, är man gammalmodig då är dessa inget alternativ, men har man ett öppet sinne och välkomnar nya idéer och framtiden så kan dessa bli stora på marknaden.

Stenarna skall vara fina med solens strålar och med frost på. Även lätta att rengöra. Jag kan inte annat säga än att jag är nöjd! Och jag har fått känslan av att jag inte är ensam om den åsikten i släkten.

DSC00079DSC00082DSC00084DSC00093DSC00110DSC00099DSC00090DSC00085DSC00115

19 januari

Minnen. När jag gick i fyran ungefär så kom mamma och jag in på ämnet mens. Jag frågade nyfiket en massa och mamma brukade klaga över sin mensvärk. Det började växa en skräck inom mig om min kommande mens. Och mamma brukade retas med mig på skoj, tex när jag var tjurig så brukade hon fråga om jag hade fått mensen osv. Den där dagen kom förstås… Det var den 19 januari, första idrottspasset efter jullovet i feman. Under idrotten hade jag jätteont i magen och jag förstod inte varför. Jag nästan la mig på golvet i fosterställning. När jag och min dåvarande bästa vän gick ner i omklädningsrummet innan alla andra tjejer, som tur var (!), upptäckte jag att jag hade fått min första mens! Jag fick panik, började nästan gråta, ville hem till mamma. Men min kompis lyckades hålla mig kvar skoldagen ut. När jag väl kom hem till mamma så var min kusins mamma där, mammas svägerska och vän. Jag kommer fortfarande ihåg hur mamma såg på mig och förstod att någonting hade hänt. Jag ville berätta det för henne men samtidigt inte när svägerskan var där, för jag kände att jag kommer börja störtlipa. Men jag berättade för dom båda och mamma såg på mig och började nästan själv gråta. Jag såg hur hon tyckte synd om mig och hur hon nästan skämdes över de gånger hon retat mig tidigare. Men det var också känslorna ”Nu har min dotter blivit större, hon börjar bli stor, vuxen”. Typ som att hon inte ville att jag skulle bli stor. Att hon fortfarande ville att jag skulle vara liten nog att sitta i hennes knä. …. Ja tänk er själva hur jobbigt det måste vara att inse att ens barn börjar bli ”vuxen”. Usch!

Någon gång under högstadiet 7-9 så kom jag på att det var den 19 januari. Och jag var sugen på något gott, så jag sa till mamma att det är min och mensens ”årsdag”, vi måste fira med en tårta! Försökte liksom utnyttja en ”födelsedag”, något negativt till positivt för att jag var sugen på något gott. Jag har för mig att det inte blev någon tårta, men det blev iaf någon bakelse. Och då blev jag glad.

Ni undrar säker varför jag berättar om detta? Det undrar jag nästan själv. Men tanken slog mig idag att det är den 19 januari. Och då kom dessa minnen fram. Det känsliga är liksom inte om själva mensen och mig, mitt ”lidande” av kroppens fungerande funktion. Utan minnena och tankarna kretsar om henne. Om min mamma. Hon är ju inte själva huvudgrejen i dessa minnen egentligen, men hon har blivit det sen hennes död. Det är jättejobbigt. För jag vill kunna minnas saker utan att allt ska vända sig och att det blir hon som står i centrum. Förstår ni? Det är inte alltid man vill tänka på henne och saknaden, det är verkligen inte alltid läge för det. Men hon kommer dyka upp väldigt ofta då jag har spenderat så mycket tid med henne. Då hon alltid har funnits där. Och det är inte alltid läge att bryta ihop. Så ibland önskar jag nästan att jag bara kunde glömma. Allt, henne. Fast med en klarare skalle sen så tänker jag att jag aldrig skulle vilja glömma henne! Asså shit vad tankar och känslor pendlar fram och tillbaka! Det tar orken ur en. Och det måste förvirra mina nära och kära också…. :(

”Hon”

Här har vi henne. Bloggens stjärna, huvudpersonen. Den vackra kvinnan som har skapat all denna j*vla sorg, ilska och konstiga känslor. Jag saknar henne. Jag älskar henne. Så äckligt mycket! Jag blir spyfärdig vid tanken av att hon verkligen är borta. Jag vill inte! Jag orkar inte mer. Ge mig tillbaka henne. Ge mig tillbaka den gamla goda tiden då allt faktiskt var bra. Då jag hade henne.

IMG_4458

 

Ser ni hur fin hon är? Vilket leende! På passfoton eller vad det är så brukar de flesta (vad jag har sett) se allvarliga ut. Men min mamma ler, och hon är så fin! Så vacker! Jag smälter.

Tanken som slog mig

I morse när jag gjorde mig i ordning för praktiken så slog tanken mig. På allvar. Mamma visste att hon skulle dö. Nu i efterhand känns tanken trolig. Hon trodde förmodligen inte att hon skulle dö av det som hon gjorde, utan av anledningen till att hon svimmade. – Vilket ingen visste. Sista gången som jag träffade mamma i livet var söndagen den 8 september. Fredagen därefter försvann hon… Och vi skulle ses två dagar därefter på söndagen den 15:onde. Mamma hade den senaste tiden varit dålig. Hon svimmade utan anledning och blev därför sjukskriven från jobbet. Det var faktiskt illa. Hon behövde tex hjälp / stöttning av någon från soffan till toaletten, vilket är några få meter. Hon svimmade framför mina bröder, aldrig inför mig… Jag vet inte om jag är tacksam över det.?

Saken är den att jag först inte trodde på henne. Jag sa det till henne att ”skyll dig själv eftersom att du är onykter”. Men hon var ju inte det!! Jag anklagade henne för en sak som inte stämde! Jag trodde inte på henne! Jag tog henne inte på allvar! Jag känner mig fruktansvärd! Hemsk! Men när jag väl hade fattat, att det inte var alkoholpåverkat, att hon inte överdrev, då visade jag ingen omtanke! Hon visade tex ett blåmärke och berättade att hon hade svimmat, och jag bah ”Mhm…, Aj” typ!! Egentligen var jag säkert livrädd att det skulle vara något allvarligt. Jag inte ville tänka tanken att min älskade mamma mådde dåligt. Och utav en okänd anledning. Det blev läskigt! Men ändå! Jag borde ha visat att jag brydde mig!! Att jag tyckte om henne! Att jag älskade henne! Jag borde ha förmedlat min oro! Så att hon kunde förstå och känna att jag brydde mig. Men istället var jag kall. Hjärtlös! Hon borde ha känt sig oälskad. Dissad. Bedragen. Inte riktigt vet jag, men ledsen iaf! Nedstämd!, för att jag, hennes dotter, inte brydde sig. Om ni bara fattar hur dåligt samvete jag har! Varför visade jag inget!?!?

Hon blev med detta allt svagare. Typ snällare också. 3 september 17.59 skickade mamma ett sms till mig. ”Älskar dig mimmi. Puss.” Det var inte det att hon inte sa det till mig, eller skrev det. Men detta var så nära inpå hennes bortgång, och bara sådär. Jag tänkte något i stil med, ”Vad nu? Undra varför? *Glad*” Detta är en anledning till att jag tror att hon var medveten om vad som komma skall. Men det kan ju också ha varit ett sammanträffande? Hon har alltid haft dålig ekonomi. Så min bröder har för det mesta varit tvungna att köpa godis eller annat onödigt själva. Men de berättade för mig sist vi träffades, att det också trodde det som jag tror, då mamma i slutet gav dom pengar till att köpa något, trotts att det var dåligt med ekonomin. De sa att hon verkade inte bry sig om det, men hon ville vara snäll och generös. Det här kanske låter konstigt, att vadå ge sina barn pengar att handla för (?), men för oss som levt så, för oss var det en förändring som väckte tankar. Men det som stärker mina aningar är sista gången vi sa hejdå. Jag hade varit hemma hos mamma och de två yngsta bröderna var där. Vi satt mest i soffan och pratade och lekte. Och när jag skulle gå för att möta en kompis, då skulle vi kramas hejdå som vanligt. Och då såg jag det. Att hon blev tårögd. Jag tänkte typ ”Hon tycker att det är jobbigt att skiljas åt. Hon vill nog inte att jag ska åka. Jag tror att hon saknar mig. Att hon kanske vill att jag ska bo hemma? Det värmer mig att hon bryr sig, visar att hon älskar mig. Jag fattar varför hon har tårarna i ögonen. Så jag behöver inte fråga”. Och det gjorde jag inte heller! Utan jag bara tittade på henne och smålog! Hon måste ha känt sig hånad! Nu tänker jag, varför frågade jag inte varför hennes ögon fylldes med tårar?! I vanliga fall hade jag gjort det! Varför bevisade jag inte att jag brydde mig?! Att jag älskar henne?! Åååhhh jag blir så förbannat på mig själv!!! Tänk om hon dog med känslan av att hon inte var älskad av mig?! Tänk om det var hennes sista tankar och känslor?! Hon kanske för stunden var glad över att hon var påväg att försvinna, då hon ändå inte kände sig älskad?! Faan också….. !!!!!!

Fast jag vet att hon inte ville dö. Hennes sätt att handskas med beskedet att hon var död gjorde henne förbannad.

Tanken som slog min i morse finns fortfarande kvar. Men det känns som att det kanske finns en annan logisk förklaring? Att allt endast var ett sammanträffande? Det är något jag vill tro, för jag vill inte att hon ska ha varit medveten om att hon inom den senaste tiden skulle dö. Tänk tanken själv. Hemskt!

Aja, får vara slut för denna gången. Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör! Hej å ho!

 

DSC00084

Finaste gravstenen någonsin! Tillhörande den finaste människan någonsin! <3

DSC00105

En fråga bara

Hej.

Jag är ju en ny bloggare här och jag är väldigt oteknisk. Jag har tidigare kunnat gå in på ”bloggstatestik” och sett för varje inlägg hur många som har läst. Men de fyra senaste inläggen finns liksom inte med i statistiken, så jag blir fundersam om de har publicerats? Ser ni tex detta? Skulle den första kunna kommentera så att jag vet att allt funkar. ?

Tack på förhand!
// Emeliepemeliepäronpung

Ängeln

DSC00038

 

Denna ängeln fick min mamma av sin moster i julklapp / födelsedagspresent. Den följde med mig hem när vi rensade ur lägenheten. Men jag fick en känsla av att den inte hörde hemma här. Den skulle vara hos mamma. Så där är den nu. Och förhoppningsvis kommer den att få vara kvar där för alltid, (då det har försvunnit två saker från graven innan). DSC00107