Tanken som slog mig

I morse när jag gjorde mig i ordning för praktiken så slog tanken mig. På allvar. Mamma visste att hon skulle dö. Nu i efterhand känns tanken trolig. Hon trodde förmodligen inte att hon skulle dö av det som hon gjorde, utan av anledningen till att hon svimmade. – Vilket ingen visste. Sista gången som jag träffade mamma i livet var söndagen den 8 september. Fredagen därefter försvann hon… Och vi skulle ses två dagar därefter på söndagen den 15:onde. Mamma hade den senaste tiden varit dålig. Hon svimmade utan anledning och blev därför sjukskriven från jobbet. Det var faktiskt illa. Hon behövde tex hjälp / stöttning av någon från soffan till toaletten, vilket är några få meter. Hon svimmade framför mina bröder, aldrig inför mig… Jag vet inte om jag är tacksam över det.?

Saken är den att jag först inte trodde på henne. Jag sa det till henne att ”skyll dig själv eftersom att du är onykter”. Men hon var ju inte det!! Jag anklagade henne för en sak som inte stämde! Jag trodde inte på henne! Jag tog henne inte på allvar! Jag känner mig fruktansvärd! Hemsk! Men när jag väl hade fattat, att det inte var alkoholpåverkat, att hon inte överdrev, då visade jag ingen omtanke! Hon visade tex ett blåmärke och berättade att hon hade svimmat, och jag bah ”Mhm…, Aj” typ!! Egentligen var jag säkert livrädd att det skulle vara något allvarligt. Jag inte ville tänka tanken att min älskade mamma mådde dåligt. Och utav en okänd anledning. Det blev läskigt! Men ändå! Jag borde ha visat att jag brydde mig!! Att jag tyckte om henne! Att jag älskade henne! Jag borde ha förmedlat min oro! Så att hon kunde förstå och känna att jag brydde mig. Men istället var jag kall. Hjärtlös! Hon borde ha känt sig oälskad. Dissad. Bedragen. Inte riktigt vet jag, men ledsen iaf! Nedstämd!, för att jag, hennes dotter, inte brydde sig. Om ni bara fattar hur dåligt samvete jag har! Varför visade jag inget!?!?

Hon blev med detta allt svagare. Typ snällare också. 3 september 17.59 skickade mamma ett sms till mig. ”Älskar dig mimmi. Puss.” Det var inte det att hon inte sa det till mig, eller skrev det. Men detta var så nära inpå hennes bortgång, och bara sådär. Jag tänkte något i stil med, ”Vad nu? Undra varför? *Glad*” Detta är en anledning till att jag tror att hon var medveten om vad som komma skall. Men det kan ju också ha varit ett sammanträffande? Hon har alltid haft dålig ekonomi. Så min bröder har för det mesta varit tvungna att köpa godis eller annat onödigt själva. Men de berättade för mig sist vi träffades, att det också trodde det som jag tror, då mamma i slutet gav dom pengar till att köpa något, trotts att det var dåligt med ekonomin. De sa att hon verkade inte bry sig om det, men hon ville vara snäll och generös. Det här kanske låter konstigt, att vadå ge sina barn pengar att handla för (?), men för oss som levt så, för oss var det en förändring som väckte tankar. Men det som stärker mina aningar är sista gången vi sa hejdå. Jag hade varit hemma hos mamma och de två yngsta bröderna var där. Vi satt mest i soffan och pratade och lekte. Och när jag skulle gå för att möta en kompis, då skulle vi kramas hejdå som vanligt. Och då såg jag det. Att hon blev tårögd. Jag tänkte typ ”Hon tycker att det är jobbigt att skiljas åt. Hon vill nog inte att jag ska åka. Jag tror att hon saknar mig. Att hon kanske vill att jag ska bo hemma? Det värmer mig att hon bryr sig, visar att hon älskar mig. Jag fattar varför hon har tårarna i ögonen. Så jag behöver inte fråga”. Och det gjorde jag inte heller! Utan jag bara tittade på henne och smålog! Hon måste ha känt sig hånad! Nu tänker jag, varför frågade jag inte varför hennes ögon fylldes med tårar?! I vanliga fall hade jag gjort det! Varför bevisade jag inte att jag brydde mig?! Att jag älskar henne?! Åååhhh jag blir så förbannat på mig själv!!! Tänk om hon dog med känslan av att hon inte var älskad av mig?! Tänk om det var hennes sista tankar och känslor?! Hon kanske för stunden var glad över att hon var påväg att försvinna, då hon ändå inte kände sig älskad?! Faan också….. !!!!!!

Fast jag vet att hon inte ville dö. Hennes sätt att handskas med beskedet att hon var död gjorde henne förbannad.

Tanken som slog min i morse finns fortfarande kvar. Men det känns som att det kanske finns en annan logisk förklaring? Att allt endast var ett sammanträffande? Det är något jag vill tro, för jag vill inte att hon ska ha varit medveten om att hon inom den senaste tiden skulle dö. Tänk tanken själv. Hemskt!

Aja, får vara slut för denna gången. Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör! Hej å ho!

 

DSC00084

Finaste gravstenen någonsin! Tillhörande den finaste människan någonsin! <3

DSC00105

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>