17 veckor

Idag har sex barn varit moderlösa i 17 veckor. 4 månader + 1 vecka. Jag räknar veckor ungefär som när barn räknar dagar till julafton eller födelsedagar. Fast min räkning är oändlig. Den tar aldrig slut. Det blir bara längre. Min räkning uppnår ingen längtan. Inget slut. Fast det känns som att jag har tänkt mig att efter en lång tid kommer hon tillbaka. För att räkna veckor på detta sätt när det gäller något negativt, då vill man ju inte att tiden ska gå vidare. För då har det verkligen hänt, då går det inte att få ogjort.

Jag saknar henne äckligt mycket. Och när jag har ”snilleblixtarna” som säger till mig att jag aldrig aldrig aldrig aldrig mer kommer träffa henne igen då känns det som att jag håller på att brista. Jag vill liksom inte mer. Hjärta, hjärna, kropp och själ går sönder. På ett smärtsamt och utdraget sätt, lidande liksom. Det gör så ont. Jag menar,, det är ju hon. Min mamma! Som alltid har funnits vid min sida! Hon ledve nyss. Jag träffade henne ”nyss”. Jag skulle träffa henne två dagar senare. Jag skulle ge henne hennes post som skickades hem till mig. Jag är fortfarande där. Då. Och när jag inte kan göra det som var planerat, det blir så fruktansvärt konstigt! Som att bryta rutiner. Fast mycket värre!

Är just nu i skolan på svenskalektionen, så jag måste lägga ner nu för att arbeta. Får se om jag kommer hinna/orka skriva mer idag när jag kommer hem.

Människor…..!!

Jag måste bara berätta. Kloka och snälla människor, för det mesta vuxna som arbetar med barn, de brukar ofta säga att man måste lära känna personer innan man dömer dom. Innan man fryser ut människan för han/hon kanske är snäll och rolig att vara med. Detta håller jag med om. MEN, inte tills denna dag. Det var väl 2-4 veckor efter att mamma hade dött. Jag, mormor och mina tre äldre småbröder skulle till lägenheten av någon anledning. Jag som gick först möttes av en man. Denna mannen kände mamma, hennes tidigare sambo och jag då vi har umgåtts med honom och hans fru tidigare. Jag tyckte då att han var trevlig, tills denna dag. Han verkligen dök på mig med klagomål och anklagelser! Han sa ingenting om min mamma, som mänskliga människor annars gör som tex beklagar sorgen eller liknande, men han sa verkligen ingenting om henne! Han menade att vi måste få ut mammas pojkvän från lägenheten då det sprang fullegubbar där, han betalade inte hyran, han stod inte på lägenhetskontraktet, HAN MÅSTE UT! Och mannen menade på att mormor och jag skulle gå till banken för att typ ta ett lån så att vi kunde betala hyran. Under samtalet kom mormor till räddning. Och hon försökte förklara för honom att vi har försökt få ut pojkvännen, vi kommer försöka igen, vi betalar ingen räkning eller hyra då dödsboet ska göra det. Och mormor hänvisade manen till juristen som då hade sagt detta till oss. Manne blev rasande och menade på att hyran måste betalas in NU. Och då, mina läsare, då röt min mormor i, hon som är den snällaste människan i hela världen som aldrig höjer rösten, hon röt i och förklarade ännu en gång att mannen hade fel! Han tystnades. Snart därefter kunde vi gå därifrån. Jag var så fruktansvärt arg, men jag bara teg. Jag var som en liten hundvalp och fick stryk. Hade ilskan släppts lös, då hade han fått i alla fall en örfil, eller ett knytnäveslag. Och det hade känts gott. Det tror jag i alla fall.

Dit jag ville komma med denna händelse var att, jooodå, man kan visst döma människor efter första intryck. Nu hade jag ju känt honom lite svagt tidigare. Men när en vuxen man, som borde ha vett, när han först går på ett barn som nyligen har förlorat sin mamma och skäller ut barnet, och sedan modern till den bortgångne och skäller ut henne, då finns det inte mycket mer att döma. Då finns det inte mycket mer att lära känna. Och sådant går inte att förlåta. En sådan människa ska man inte ha och göra med. En sådan människa förtjänar inte livets glada och bra dagar.

I vanliga fall hade jag sett bakom detta, och menat på att det säkert fanns en anledning till att han var så aggressiv och gav sig på trasiga människor på så sätt. I vanliga fall hade jag menat att han har ju varit snäll, är förmodligen det mot sina nära och kära. I vanliga fall hade jag aldrig skrivit detta då jag pekar ut en människa för ett fruktansvärt ”brott”.

Men nu är jag inte mig själv. Nu förstår jag att jag tidigare har varit allt för snäll och slickat oförtjänade människors rövar! Och det tänker jag sluta med. Jag förtjänar bättre än så. Jag tänker, jag ska – jag lär knappast aldrig alltid lyckas, men jag ska försöka, att behandla människor som de behandlar mig.

 

Eller denna människan! Fyra vekor efter att mamma hade dött, så var det begravning. Därefter kom det fram en människa till en av mina bröders pappa och frågade nyfiket hur begravningen var. Om det var många där osv. Sen påstod människan att mamma hade tagit livet av sig! Att han/hon verkligen visste om detta! Och personen påstod att mamma hade hängt sig själv i vardagsrummet! Denna människan VISSTE detta, påstod den. Hur faan kan man ha mage till att gå fram till en nära sörjande, visa ivrig äcklig nyfikenhet och påstå sådana saker?! Har dagens människor ingen vett??? Jag är mållös…..

Dessa människor måste lära sig att leva. De borde skapa sig ett samvete, känna empati. För om de är ovanligt omänskliga och känslokalla, då lär de ha få vänner kvar i slutändan. De kommer endast vara omtyckta av släkt och familjen som är ”menade” att älska en anhörig, för att det är en ”uppgift”, inte att de känner för personen. Det är visserligen personens egna fel om den blir utstött och blir stämplad då den är falsk och hjärtlös. Men samtidigt är det personens uppväxt som präglar personligheten. Så då kan man ju heller inte skylla på personen i fråga. Därför är det så viktigt att föräldrar, mor-farföräldrar, släkt, vänner, skola och samhället ger intryck i barns liv. Våga vara känsliga, våga visa känslor, våga vara svaga, våga visa att man har fel, våga visa att andra kan vara bra, våga låta barnen göra sina egna misstag, våga att de tar egna initiativ. Förstår ni vart jag försöker komma? Att öka ens barn självförtroende är jättebra, men glöm inte att barnen även måste känna för andra människor. För jag tror att då kommer de längre i livet.

 

Komiskt. I början av inlägget kanske ni känner av min aggression? Men i slutet kanske ni förstår att jag har lugnat ner mig och att mina tankar börja samla sig och bli normala igen? Humörsvängningarna och den okända människans tankar i mig gör mig orolig och rädd. Jag är irriterad på mig själv för att jag är som jag är, reagerar som jag reagerar, tänker som jag tänker. Jag vill inte ha den andra människan eller rösten eller vad det nu är i mitt huvud. Jag vill tänka som jag alltid gjort. Jag vill inte ha ”omogna” tankar, tankar som omogna arga ungdomar kan ha. Jag vill tänka mina egna tankar, mogna och genomtänkta tankar. Inte se på människor som jag gör ovan. Jag börjar bli rädd för mig själv. Rädd för hur långt jag kan gå. Vilket monster jag har börjat skapa och utveckla. Jag vet att jag aldrig kommer bli som förr, att jag aldrig kommer vara mig själv igen. Men kommer jag kunna dräpa detta monster på egen hand? Eller kommer jag i tid hinna be om hjälp? Jag är rädd….

Fyrverkerier

Jag gör nu ett försök att blogga från mobilen och även lägga upp en bild. Hoppas att det funkar! image image image

 

Funkar det? Ser det okej ut? Skarp bild?