Tårar

Från dess att jag skrev gårdagens blogginlägg tills det att jag somnade grät jag nästan hela tiden. Jag blev nästan chockad över det. Förvånad. Glatt överraskad typ. Känslan av att jag faktiskt kan gråta. Ett bevis på att jag tänker på henne, minns henne, saknar henne, älskar henne.

Innan jag började gråta pratade jag med min mormor i telefonen. Idag pratades vi vid igen och hon frågade mig om jag var ledsen igår, hon hörde väl på min röst att det var dags. ”Det (tårarna) kommer när det behövs” ”Vadå behövs?” ”Ibland hjälper det att gråta ut,, ibland inte….” ”Ingenting hjälper mot detta.” ”Näe, det enda är nog tiden.”

Den där tiden, den får gärna vara här nu. För det börjar bli riktigt jobbigt nu. Eller vill man att tiden ska vara oss nära? ”Tiden”, innebär den att vi glömmer henne? Att vi inte längre kommer sakna henne? För så vill jag inte ha det!

Komiskt. Jag och många andra har någon gång i livet varit nyfiken på sitt liv framöver. Vad man kommer arbeta med? Barn? Partner? Boende? Osv. Men nu funderar jag mer på hur jag kommer må i framtiden. Hur det kommer kännas.

depression_by_optiknerve_gr_18897559_92770829

Älskade mamma

”Älskade mamma! Jag önskar att du fanns med oss levande varelser här på jorden som du gjorde förr. Jag önskar att du kunde vara med och se alla dina barn och barnbarn växa upp. Se hur vi alla utvecklas. Stå vid vår sida när vi gör misstag. Låta oss stolta presentera våra värk och goda gärningar. Det finns så otroligt många skäl till att vi önskar dig här. Det största skälet är nog att vi fortfarande skulle vilja leva av din kärlek.”

IMG_5217

 

3 av dina finaste mästervärk! Du hade varit så stolt…. <3 Jag är stolt över vad du har skapat! De byggde två jakttorn helt själva. Finaste pojkarna!

 

Vi saknar dig älskade mamma! </3

Förståelse

Hej. Nu har jag inte skrivit på länge, igen. Det beror på att jag inte har haft tiden. Men också för att jag inte riktigt har velat skriva i bloggen, då jag måste tänka/känna/minnas.

 

I lite mer än fem månader har hon varit borta nu. I början sörjde jag näst intill alla timmar som jag var vaken, förmodligen då jag sov också. Jag grät, var arg, var deprimerad. Jag var verkligen på väg ner till botten. Folk omkring mig menade att jag förstås skulle sörja min mammas bortgång, men att jag var tvungen att rycka upp mig för min och alla andras skull. I början tyckte jag att det var det mest egoistiska sagt av dom. Jag kände liksom att jag skulle må bra på mina initiativ, inte på andras, för då hade jag inte mått bra på riktigt. Då hade jag förmodligen brustit ihop en längre tid därefter i stället. Så jag kände att ”låt mig vara ledsen och jävlig nu, så slipper jag det sen”.

 

Jag vet inte om det var på grund av vad många sa, att jag skulle rycka upp mig, eller om det bara var nästa steg i sorgprocessen? Men jag slutade tänka. Jag har inte börjat tänka igen heller. Jag slutade tänka på henne, minnen, att hon faktiskt är borta. Som jag har förklarat innan, vid första ”snilleblixten” som varar några sekunder, då skakar jag av mig den. Jag återkommer till det som jag vill ska vara verkligheten. Ett vanligt liv. Där jag INTE har gått miste om min mamma.

 

Min psykolog menar (och jag håller fullständigt med) att tanken på mamma, att hon är borta, är för jobbig. Det blir som att kropp och psyke inte klarar av den belastningen. Så därför väljer jag att skaka bort tankarna.

 

Hon menar också att jag inte får glömma bort att sörja. Att jag måste göra det. Att jag måste låta mig själv vara ledsen, gråta, skrika, ta sönder saker – såvida det inte skadar mig själv eller andra. Men att jag även måste leva mitt liv. Glädjas åt mina framsteg, andras lycka, att själv bli lycklig. Jag måste liksom hitta en balans i sorgprocessen, vilket jag inte har gjort, vilket jag måste göra.

 

För jag lever fortfarande i en värld, som nu har blivit min drömvärld – med en mamma i livet. Jag vill helt enkelt inte leva utan henne. Eller jag känner inte för det.

 

”Jag vet att hon är död, men jag har inte förstått det”. Jag måste förstå. För annars kommer jag planera mitt nästa telefonsamtal till henne, igen. Eller tänka ”Åhh detta måste jag berätta för mamma! Detta måste jag visa henne! Detta måste jag fråga henne om!”

 

Jag drömmer. Fantiserar. Och ni har säkert någon gång känt förlusten då drömmen aldrig slår in. Man blir typ arg. Förbannad. Rasande.

 

Asså hur?! Hur kunde det bli såhär?! Jag hatar det! Jag saknar henne! Det gör så förbaskat ont! Jag skulle hellre ta emot en yxa som hugger av ett finger av mig! Den smärtan skulle i alla fall kunna läka. Och det hade inte på hästlängder gjort lika ont.

 

Nu kom jag att tänka på ”emon”, skärsås. Jag minns att när jag gick i högstadiet så blev vem som helst kallad emo om personen hade skärt sig en gång. Även om personen var fjortis (komiskt). Folk menade att det personen som skar sig var en idiot. Då tänkte väl jag att det inte var så smart, och jag hade hört att man kunde dö av det, om man gjorde det på ”rätt” ställe och förlorade tillräckligt med blod. Men nu menar jag att jag förstår om en person skulle göra det. Jag hade gjort allt i min väg att försöka förhindra det. Men i vissa fall skulle jag ha förståelse för om en person hade gjort det. Jag hade inte idiotförklarat personen som de flesta gör. Jag hade tyckt synd om människan. I många fall i en viss ålder skär sig många för att få uppmärksamhet. Det tycker jag är fel metod. Men de som mår så dåligt. Jag förstår varför de gjorde det.

 

Jag menar inte att försvara denna metod, men en förklaring för dig som aldrig har varit där. När man mår riktigt dåligt. Ledsen, deprimerad, mobbad. Oavsett orsak, så finns det en maxgräns på hur mycket en människa klarar av. Det finns så mycket känslor, ilska, sorg, smärta mm som bara vill explodera ut ur kroppen. Man känner för att skrika. Men man kan inte. Att skära sig blir då ett sätt att koncentrera smärtan på. Då är det den smärtan som är i fokus, och den smärtan är hanterbar. Det smärtan kommer att läka. Och man har chansen att själv bestämma vart det ska göra ont.

 

Mina erfarenheter kring detta är inte så stor egentligen. Någon som har varit där, som har skärt sig, skulle säkert kunna förklara det bättre än mig. Jag har säkert missat en hel del. Men jag menar bara att ser man en människa med sår eller ärr på armar, ben, mage, rygg osv, tyck inte att personen är en idiot, psykopat, eller vad man tycker. Försök hjälpa i stället.

 

Det var inte meningen att komma in på detta ämne. Jag ville väl bara lätta på känslorna lite. Jag har för länge sen haft smärtan för att begå detta. Men jag har ett jäkla samvete och förnuft som hindrar mig. Och i detta fall ska jag vara glad över det. Att jag skriver om det här hjälper nog lite. Det lättar på locket så lite av smärtan kan pysa ut.

 

Nu för tiden i min vardag är jag hyffsat glad. Inte alltid, inte varje dag, men jag är aldrig ledsen offentlig. Jag försöker hålla humöret uppe för min omgivnings skull. Men samtidigt vill jag inte att människor omkring mig ska tro att jag mår bra. För det gör jag ju inte. Jag vill att folk, i min närhet, ska kunna se bakom leendet och förstå att det döljer sig en  smärta där. Jag vill liksom inte fejka gläde, låtsas att jag är en glad Emelie. En önskan jag har är att människor ska kunna förstå mina känslor, förstå varför jag ser ut som jag ser ut, förstå varför jag gör som jag gör, förstå varför jag säger som jag säger….

 

IMG_5184

 

Som folk kan se mig,

IMG_5191

 

 

Som jag ofta känner mig…

Jag vill….

….. vakna ur denna hemskaste värstaste mardröm! Få allt att återgå till det normala igen! Det känns som att jag håller på att gå sönder! Hur mycket orkar en kropp och psyke med innan det brister totalt?!

images-1 hur-kommer-man-over-en-sorg--1163851

Sorgprocessen

Hej. Nu har jag inte skrivit på länge. Kanske dags…

De senaste gångerna då jag har varit påväg till min psykolog har tanken slagit mig ”Varför går jag hit? Ja juste….” Alltså, jag tänker inte på mamma längre. När tankar och minnen börjar komma fram så skakar jag på huvudet och kroppen och tänker ”Nej nej nej nej! Det har aldrig hänt. Inget har hänt. Allt är som förr. Som det alltid har varit.” Sen fortsätter jag med det jag håller på med och väljer alltså att ignorera henne. Psykologen menar att jag gör så för att det blir för jobbigt för mig. Att jag nu har lärt mig att stänga av. Jag sitter ju inte hemma, gråter och deppar längre. Utan nu försöker jag underhålla mig, eller rättare sagt underhålla tankarna. Jag har nu lärt mig att stänga av. Helt. Och så får det inte vara. Utan jag måste sörja också. Jag måste kunna öppna upp och vara känslig och gråta när det är lägligt. Men jag har inte kommit dit än. Än så länge är det antingen eller. Det är något jag måste jobba med. Psykologen frågar mig och jag är rädd för att bli ledsen och gråta. Varför jag nu inte tillåter det. Ärligt talat, så vet jag inte. Men det kan vara så att jag tänker inte gråta över min döda mamma. För då är hon inte död. Då är det inte så. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen. – Om jag aldrig accepterar det som har hänt, om jag önskar tillräckligt mycket, och om jag saknar hejdlöst mycket, om jag älskar hejdlöst mycket, om jag skriker halsen av mig, då kommer hon tillbaka. Jag lever liksom i Hedenhösarnas värld. Jag söker efter sagogrynet så att jag kan önska tillbaka min mamma i livet. Men, om jag låtsas om att det inte finns, att det aldrig har hänt, då har det aldrig hänt. Så tänker jag. Det är nog anledningen till att jag inte tillåter mig sörja och gråta. Men det är ju fel. Jag måste inse…

Jag har tappat räkningen. Men det kan vara 20 veckor sen nu. I 20 veckor har jag ignorerat att min mamma är borta, för alltid. Hur lång tid till kommer det ta tills jag faktiskt accepterar allt och kan börja sörja? Det känns som att jag ligger långt efter i sorgprocessen om det nu fanns någon statistik eller graf att gå efter…. Det får mig att känna mig kass och efterbliven.

Idag sov jag länge och gick upp runt tre på eftermiddagen. När jag åt min frukost så,,, började jag gråta! Men det kändes inte äkta, jag hade annat i tankarna också. Det kanske inte var henne jag grät över?

Aja, såhär ser min ”sorgprocess” ut för tillfället. Ni som själva har mist någon nära. Vart var ni i er sorg runt vecka 20 efter ”domedagen”? Hur gjorde ni för att acceptera det omöjliga? Det fruktansvärda? Det som aldrig skulle få hända. ?

film-mama4-290x290