Sorgprocessen

Hej. Nu har jag inte skrivit på länge. Kanske dags…

De senaste gångerna då jag har varit påväg till min psykolog har tanken slagit mig ”Varför går jag hit? Ja juste….” Alltså, jag tänker inte på mamma längre. När tankar och minnen börjar komma fram så skakar jag på huvudet och kroppen och tänker ”Nej nej nej nej! Det har aldrig hänt. Inget har hänt. Allt är som förr. Som det alltid har varit.” Sen fortsätter jag med det jag håller på med och väljer alltså att ignorera henne. Psykologen menar att jag gör så för att det blir för jobbigt för mig. Att jag nu har lärt mig att stänga av. Jag sitter ju inte hemma, gråter och deppar längre. Utan nu försöker jag underhålla mig, eller rättare sagt underhålla tankarna. Jag har nu lärt mig att stänga av. Helt. Och så får det inte vara. Utan jag måste sörja också. Jag måste kunna öppna upp och vara känslig och gråta när det är lägligt. Men jag har inte kommit dit än. Än så länge är det antingen eller. Det är något jag måste jobba med. Psykologen frågar mig och jag är rädd för att bli ledsen och gråta. Varför jag nu inte tillåter det. Ärligt talat, så vet jag inte. Men det kan vara så att jag tänker inte gråta över min döda mamma. För då är hon inte död. Då är det inte så. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen. – Om jag aldrig accepterar det som har hänt, om jag önskar tillräckligt mycket, och om jag saknar hejdlöst mycket, om jag älskar hejdlöst mycket, om jag skriker halsen av mig, då kommer hon tillbaka. Jag lever liksom i Hedenhösarnas värld. Jag söker efter sagogrynet så att jag kan önska tillbaka min mamma i livet. Men, om jag låtsas om att det inte finns, att det aldrig har hänt, då har det aldrig hänt. Så tänker jag. Det är nog anledningen till att jag inte tillåter mig sörja och gråta. Men det är ju fel. Jag måste inse…

Jag har tappat räkningen. Men det kan vara 20 veckor sen nu. I 20 veckor har jag ignorerat att min mamma är borta, för alltid. Hur lång tid till kommer det ta tills jag faktiskt accepterar allt och kan börja sörja? Det känns som att jag ligger långt efter i sorgprocessen om det nu fanns någon statistik eller graf att gå efter…. Det får mig att känna mig kass och efterbliven.

Idag sov jag länge och gick upp runt tre på eftermiddagen. När jag åt min frukost så,,, började jag gråta! Men det kändes inte äkta, jag hade annat i tankarna också. Det kanske inte var henne jag grät över?

Aja, såhär ser min ”sorgprocess” ut för tillfället. Ni som själva har mist någon nära. Vart var ni i er sorg runt vecka 20 efter ”domedagen”? Hur gjorde ni för att acceptera det omöjliga? Det fruktansvärda? Det som aldrig skulle få hända. ?

film-mama4-290x290

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Sorgprocessen

  1. Jag känner igen mig totalt i det du skriver. Min mamma gick bort i mitten på oktober, och jag har inte heller riktigt accepterat det tror jag. Jag ignorerar när tankarna kommer och vill på nåt sätt inte tänka på det. Känns skumt som fan och jobbigt.. Skjuter iväg tankarna när de kommer liksom.. Man vill väl på ett sätt inte fundera mer djupgående på det för man vill bara inte inse. Många styrkekramar till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>