Förståelse

Hej. Nu har jag inte skrivit på länge, igen. Det beror på att jag inte har haft tiden. Men också för att jag inte riktigt har velat skriva i bloggen, då jag måste tänka/känna/minnas.

 

I lite mer än fem månader har hon varit borta nu. I början sörjde jag näst intill alla timmar som jag var vaken, förmodligen då jag sov också. Jag grät, var arg, var deprimerad. Jag var verkligen på väg ner till botten. Folk omkring mig menade att jag förstås skulle sörja min mammas bortgång, men att jag var tvungen att rycka upp mig för min och alla andras skull. I början tyckte jag att det var det mest egoistiska sagt av dom. Jag kände liksom att jag skulle må bra på mina initiativ, inte på andras, för då hade jag inte mått bra på riktigt. Då hade jag förmodligen brustit ihop en längre tid därefter i stället. Så jag kände att ”låt mig vara ledsen och jävlig nu, så slipper jag det sen”.

 

Jag vet inte om det var på grund av vad många sa, att jag skulle rycka upp mig, eller om det bara var nästa steg i sorgprocessen? Men jag slutade tänka. Jag har inte börjat tänka igen heller. Jag slutade tänka på henne, minnen, att hon faktiskt är borta. Som jag har förklarat innan, vid första ”snilleblixten” som varar några sekunder, då skakar jag av mig den. Jag återkommer till det som jag vill ska vara verkligheten. Ett vanligt liv. Där jag INTE har gått miste om min mamma.

 

Min psykolog menar (och jag håller fullständigt med) att tanken på mamma, att hon är borta, är för jobbig. Det blir som att kropp och psyke inte klarar av den belastningen. Så därför väljer jag att skaka bort tankarna.

 

Hon menar också att jag inte får glömma bort att sörja. Att jag måste göra det. Att jag måste låta mig själv vara ledsen, gråta, skrika, ta sönder saker – såvida det inte skadar mig själv eller andra. Men att jag även måste leva mitt liv. Glädjas åt mina framsteg, andras lycka, att själv bli lycklig. Jag måste liksom hitta en balans i sorgprocessen, vilket jag inte har gjort, vilket jag måste göra.

 

För jag lever fortfarande i en värld, som nu har blivit min drömvärld – med en mamma i livet. Jag vill helt enkelt inte leva utan henne. Eller jag känner inte för det.

 

”Jag vet att hon är död, men jag har inte förstått det”. Jag måste förstå. För annars kommer jag planera mitt nästa telefonsamtal till henne, igen. Eller tänka ”Åhh detta måste jag berätta för mamma! Detta måste jag visa henne! Detta måste jag fråga henne om!”

 

Jag drömmer. Fantiserar. Och ni har säkert någon gång känt förlusten då drömmen aldrig slår in. Man blir typ arg. Förbannad. Rasande.

 

Asså hur?! Hur kunde det bli såhär?! Jag hatar det! Jag saknar henne! Det gör så förbaskat ont! Jag skulle hellre ta emot en yxa som hugger av ett finger av mig! Den smärtan skulle i alla fall kunna läka. Och det hade inte på hästlängder gjort lika ont.

 

Nu kom jag att tänka på ”emon”, skärsås. Jag minns att när jag gick i högstadiet så blev vem som helst kallad emo om personen hade skärt sig en gång. Även om personen var fjortis (komiskt). Folk menade att det personen som skar sig var en idiot. Då tänkte väl jag att det inte var så smart, och jag hade hört att man kunde dö av det, om man gjorde det på ”rätt” ställe och förlorade tillräckligt med blod. Men nu menar jag att jag förstår om en person skulle göra det. Jag hade gjort allt i min väg att försöka förhindra det. Men i vissa fall skulle jag ha förståelse för om en person hade gjort det. Jag hade inte idiotförklarat personen som de flesta gör. Jag hade tyckt synd om människan. I många fall i en viss ålder skär sig många för att få uppmärksamhet. Det tycker jag är fel metod. Men de som mår så dåligt. Jag förstår varför de gjorde det.

 

Jag menar inte att försvara denna metod, men en förklaring för dig som aldrig har varit där. När man mår riktigt dåligt. Ledsen, deprimerad, mobbad. Oavsett orsak, så finns det en maxgräns på hur mycket en människa klarar av. Det finns så mycket känslor, ilska, sorg, smärta mm som bara vill explodera ut ur kroppen. Man känner för att skrika. Men man kan inte. Att skära sig blir då ett sätt att koncentrera smärtan på. Då är det den smärtan som är i fokus, och den smärtan är hanterbar. Det smärtan kommer att läka. Och man har chansen att själv bestämma vart det ska göra ont.

 

Mina erfarenheter kring detta är inte så stor egentligen. Någon som har varit där, som har skärt sig, skulle säkert kunna förklara det bättre än mig. Jag har säkert missat en hel del. Men jag menar bara att ser man en människa med sår eller ärr på armar, ben, mage, rygg osv, tyck inte att personen är en idiot, psykopat, eller vad man tycker. Försök hjälpa i stället.

 

Det var inte meningen att komma in på detta ämne. Jag ville väl bara lätta på känslorna lite. Jag har för länge sen haft smärtan för att begå detta. Men jag har ett jäkla samvete och förnuft som hindrar mig. Och i detta fall ska jag vara glad över det. Att jag skriver om det här hjälper nog lite. Det lättar på locket så lite av smärtan kan pysa ut.

 

Nu för tiden i min vardag är jag hyffsat glad. Inte alltid, inte varje dag, men jag är aldrig ledsen offentlig. Jag försöker hålla humöret uppe för min omgivnings skull. Men samtidigt vill jag inte att människor omkring mig ska tro att jag mår bra. För det gör jag ju inte. Jag vill att folk, i min närhet, ska kunna se bakom leendet och förstå att det döljer sig en  smärta där. Jag vill liksom inte fejka gläde, låtsas att jag är en glad Emelie. En önskan jag har är att människor ska kunna förstå mina känslor, förstå varför jag ser ut som jag ser ut, förstå varför jag gör som jag gör, förstå varför jag säger som jag säger….

 

IMG_5184

 

Som folk kan se mig,

IMG_5191

 

 

Som jag ofta känner mig…

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>