Grattis älskade mamma! <3

IMG_4458

Idag den 28 mars fyller vår älskade mamma år. Hon skulle fyllt 38 år. 38 YNKA, små, få år! Det gör mig galen att hon inte fick uppleva fler av sina födelsedagar!

Inte fasiken visste vi att hennes förra födelsedag blev den sista. I så fall hade jag sett till att släkten samlade ihop till en dator till henne som hon så gärna ville ha – och behövde. Men i stället fick hon ett par stringtrosor och ett par vanliga av finare märke av mig. Jag tänkte att hon skulle få känna sig sexig för en gångs skull då hon inte hade några särskilda innan. Hon blev glad över dom. Och jag vet att de har använts minst en gång i alla fall.

Förra året firades jag, broder Casper och mamma tillsammans hemma hos mig och Andreas i färjestaden. Jag tänkte att gästerna blir många, med olika smaker, så därför skulle vi tre ”födelsedagsbarn” ha varsin tårta i olika smaker. Casper fick en godistårta med tre ljus. Mamma fick välja på om hon ville ha chokladtårtan eller hallontårtan. Hon valde hallontårtan. Jag hade mer än gärna kunnat tänka mig att firas så igen. Vi tre ihop.

IMG_4408       IMG_3738

Men dom säger att det inte är möjligt. För hon är tydligen ”död”. Så det planerades att mormor, moster Ylva, jag och mina bröder skulle till graven för att gratta henne. Vi hämtade upp mina två yngre bröder – Gustav och Casper. Men jag hade så gärna velat ha mina tre äldre bröder med oss, Sebastian, Joakim och Alexander. Men de kunde inte vara vid graven då vi kunde vara där… Så de tre åkte dit direkt efter skolan.

Jag hade en plan, ett önskemål. Alla vi sex barnen skulle stå vid graven fint uppställda. Vi skulle sjunga ”jag mår hon leva” och släppa våra ballonger som skulle flyga upp mot himlen. Men riktigt så blev det inte… Vi blev bara hälften av barnen. Och ballongerna som vi hade skrivit eller ritat på flög inte iväg. Det var för första gången vindstilla där. Så vi fick knyta fast ballongerna vid graven i stället.

 

DSC00382 DSC00384DSC00380

DSC00385DSC00386DSC00393

 

 

 

DSC00407DSC00408DSC00403

Jaa herre gud. Shit va jag saknar henne! Faan också…. Jag önskar att jag kunde ge dig en kram. Krama om dig och sprida kärlek över till dig! Älskade söta saknade mamma, grattis på din dag! <3 <3 <3

Det gör så förbaskat ont!

Hej

Idag har jag haft lite kalas för några släktingar från mammas sida. Det var trevligt och jag trivdes i deras sällskap! Jag önskar att jag kunde umgås med dem allihop oftare än vad jag gör!

Hursomhelst, när jag hade städat, diskat och ätit efter att de gått tände jag ljus, la mig på sängen och tog på mig en skön filt. Jag tänkte vila ett tag innan läxläsningen, och jag fick absolut inte somna då jag måste sova i natt. Så jag satte på spotify. Och då valde jag ”Mamma Maries låtar” listan. Nu när jag blev ensam, när allt tystnades, när jag landade och lyssnade på mammas musik, då föll det över mig.

Jag har inte träffat henne på jäääääättttelänge! Jag väntar ju på att hon ska komma hit så att jag får visa henne lägenheten. Men hur ska jag få tag på henne?!

Asså hon är inte död! Det går bara inte! Men varför började jag nyss gråta? Jag fick sådär ont i magen. Ont i kroppen. Ont i själen. När man har så ont då vill man bara försvinna. Smärtan får en att känna ”Jag gör vad som helst, bara den försvinner!” Åhh jag saknar henne så!!

Det känns som att jag håller på att bli galen! När jag minns. Minns henne. Då är det helt jävla ofattbart att hon är borta! FÖR ALLTID!?! Det går bara inte! Det finns inte! Det är inte möjligt! Ge mig henne tillbaka!

Jag är så förbannad att jag har lust att gå fram till den där grinden. Grinden till himlen där Gud står. Där skulle jag skälla ut honom! Börja förhandla med honom. Fram och tillbaka skulle handlingarna drivas. När han envist inte ger med sig,, att ge tillbaka min mamma, då skulle jag slå ner honom! Jag känner för att slå honom så illa. Så illa att det inte finns någon himlen kvar längre. Inte någon grind där han vaktar. För utan honom, grinden och himlen, då skulle hon släppas fri. Visserligen sägs det vara paradiset där. Men det skiter jag i! Paradiset är då vi är tillsammans. Hon, jag, och resten av hennes barn! Fan! Jag blir så förbannad på den där Gud, oavsett om han finns eller inte! Eller djävulen!? Ödet!? Livet!? Oavsett vems fel det är, oavsett vem det är som bör ta på sig skulden, så ska jag kämpa för att få henne tillbaka! För där borta (vart det nu än må vara?), där ska hon faan inte vara!!

Åhh jag blir så arg!! Det gör så jävla ont! Faan va jag saknar henne!! Jag vill inte mer!! Detta finns inte!! Detta händer inte!! Ge mig henne tillbaka!!!!!

images-1

Min första födelsedag utan mamma…

(Detta inlägg skrev jag på min födelsedag, men då hade jag inte tillgång till internet så därför publiceras det nu i efterhand).

Idag, den 17 mars för 19 år sen födde vår mamma sitt första barn. Hon var 18 år ung. Hon hade sin egna mor vid sin sida under förlossningen. Det hela gick i stort sätt bra, hon hade ont förstås och skrek att hon inte ville mer, att hon inte längre ville föda. Men det fanns ingen återvändo förstås…

Idag, den 17 mars för 9 år sen fyllde jag 10 år. Jag minns fortfarande att jag låg i sängen och väntade på att mamma skulle komma in och väcka mig. Jag visste att hon inte hade mycket pengar för tillfället, så jag var beredd på den värsta mardrömmen som fanns – bli utan födelsedagspresent! ”Varför måste du fylla år bara någon dag innan löningen för? Jag är rädd för att du får vänta tills dagen efter löningen…”

Vi var nyinflyttade i lägenheten. Det var bara jag och vår mamma där. Mina bröder var hemma hos sin pappa. Hon kom in i mitt rum på morgonen. Sjöng för mig. Jag tyckte att det var så mysigt. Jag har för mig att hon hade gjort lite frukost. Jag minns inte riktigt. Men något som jag fortfarande minns är hennes ”födelsedagsvyrkort”.

Då skämdes jag. Jag visste att hon inte hade några pengar, men detta var ju inget som jag kunde berätta för mina vänner om! Jag längtade tills den dagen då löningen fanns på hennes konto så att jag kunde få mig en födelsedagspresent.

Men idag, den 17 mars nu när jag är 19 år gammal och moderlös,, då betyder hennes ”födelsedagsvyrkort” mer än om jag hade fått alla presenter som jag önskade mig då! Hon gjorde den själv. Med kärlek. Förmodligen med rädsla av att jag skulle bli besviken på min födelsedag. Hon gjorde den på något som hon älskade – Kaffe – kaffe behöver ett sådant. Hon var fiffig! Hon är bäst helt enkelt! Hon ville verkligen visa att hon brydde sig om mig. Att hon älskade mig. Och nu känner jag det!

Jag önskar bara att jag kunde tacka henne för det. Såhär 9 år senare…. Detta är något av det mest värdefulla som jag har kvar efter henne. En gåva från henne till mig.

Det är verkligen jobbigt att veta att jag inte kommer få träffa min mamma på min födelsedag idag. Eller att jag inte kommer få ett telefonsamtal då hon grattar mig och säger att hon älskar mig. Det värsta är att detta är den första födelsedagen som det är så. Och det kommer inte förändras! Det kommer alltid vara så! Att jag varken får träffa henne eller får ett samtal på min födelsedag!

Det handlar visserligen inte bara om min födelsedag. Jag hade hellre varit ovän med henne denna dag, inte fått ett grattis från henne, – så länge hon hade varit i livet. Skulle jag inte kunna förhandla mig till detta? Snälla, någon som vet vart jag kan vända mig till?

Åhh min älskade mamma! <3

IMG_5281 IMG_5282

13 mars 2014 = Ett jävla halvår

Hej

Idag är det torsdag den 13 mars. Det betyder att det idag är 6 månader sen hon försvann. 6 månader = ett halvt år. När jag tar mig en snabb funderare känns det som att hon dog för väldigt länge sen. Mycket mer än ett halvt år. Men samtidigt känns det som att det hände förra veckan.

Ett halvt år. Tänk hur många halvår till som jag kommer att få leva utan henne. Hur många år till som jag kommer lida av den smärta och sorg som hon lämnat efter sig. Hur ska jag orka med det? Och det gäller ju inte bara mig. Utan vi är ju så många fler som känner som jag.

Idag hade jag syvmöte med en lärare på skolan. Han frågade om det var något annat som jag funderade på utöver eventuella framtida studier. Då sa jag att jag tyckte att det var svårt i skolan. Koncentrationen som jag tidigare har haft ligger för tillfället på noll. Han sa något i stil med ”Det är inte så konstigt med tanke på vad du har gått igenom. Och man måste acceptera att det kan ta tid att komma över en sådan sak. Ett år. Kanske två. Du ska vara glad över att du faktiskt än så länge är godkänd i alla ämnen. Att du överhuvudtaget är här. Du bör inte ha dom kraven på dig själv som du tidigare har haft när det gäller att uppnå vissa betyg i ämnena. Bara sålänge du får din examen så ska du vara glad. Mer begär inte vi av dig, och det bör du själv inte göra.”

När han pratade om ”tuff period” osv blev mina ögon tårfyllda. När han fortsatte att visa medkänsla så blev tårarna för många och för tunga för mina ögonlock att blinka bort. Jag började gråta. Jag hatar att gråta inför folk. Det känns för personligt liksom. Men ändå så kändes det okej idag. Okej att vara mänsklig och visa att jag inte mår bra. Visa att jag fortfarande kan vara ledsen. Jag berättade att det just denna dag var ett halvår sedan. Han är en bra lärare och person, så han förstod ju varför jag var ledsen. Och det känns skönt att veta att lärarna inte har några höga krav på mig. För det hade jag inte pallat med.

Men ett halvår. Jag är tom. Det finns inget ord som kan beskriva hur jag mår. Hur jag känner mig. Det gör så ont! Saknaden! Shit asså! AAJJJ!

”Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte detta mer! Jag strejkar!

 

images-3

 

images-1