”Jag kände”

Hej.

Söndagen var en bra dag, tillsammans med mormor, morfar, morbror och hans sambo. Vi höll på med veden ute i det fina varma sköna vädret! Jag ville inte därifrån, jag trivdes verkligen där! Med dom!

Men när mormor skjutsade hem mig till Kalmar så pratade vi om mamma. Det föll en eller två tårar från mina ögon, men jag blinkade bort dom som vanligt.

Mormor berättade att hon hade hittat två videos från mitt, mammas och Caspers födelsedagskalas från förra året. Mormor skulle ta kort på tårtorna, men oteknisk som hon är råkade hon filma in i stället. Detta upptäckte mormor för bara några dagar sen. Och med på filmerna hamnade mamma. Man ser att det är hon, men kameran har ju inte mamma i fokus, så man nästan skriker i tankarna ”UPP! UPP! Jag vill se hennes ansikte! Sluta inte än!” Det var en mycket konstig känsla! Hon är ju där, ja men då så, då är hon strax tillbaka! Det var precis som att filmerna bekräftade min tvivlan, att hon är inte borta. Faan va lustigt…. !

Detta bidrog säkert till min ”brytaihopupplevelse”. På kvällen var jag ledsen, sorgsen. Kanske att några tårar föll. Men när jag gick och la mig för att sova, då brast jag ihop. Det låter fel, men det var liksom coolt att jag faktiskt grät. Jag brukar ju inte göra det trots att jag borde. Jag visste inte riktigt varför jag grät, för jag hade ingen bild på mamma i huvudet, jag tänkte inte på mamma så direkt. Men det var nog saknaden, längtan, ilskan över att hon är borta. Förtvivlan. Och säker bara för att jag inte hade gråtit på länge. Jag tänkte att jag lugnt kommer gråta mig till sömns. Men riktigt så blev det inte. Jag panikgrät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen åt! Jag kunde inte ligga ner, så jag satte mig upp. Jag kände att jag kunde springa flera maraton på den ilskeenergin som jag hade i kroppen. Det kändes som att jag grät som små barn gör när de ramlar och slår sig. Jag fick knappt luft. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen!

När det äntligen hade lugnat ner sig så kände jag att nu börjar perioden ”depression”. Det känns som att jag inte kan sörja mamma samtidigt som jag skall kunna glädjas åt det som jag har kvar. Det får bara plats för en sak, antingen glädje eller sorg. Och eftersom att jag har undvikt tanken på mamma, försökt att glömma henne, då har jag kunnat glädjas. Men nu blev det väl bara för mycket, så depressionen kunde gro.

Jag ville inte bli deprimerad igen. Jag kände att denna gången kommer jag kanske inte upp igen. Och ”där ner” vill jag inte vara!

Men så verkar fallet inte ha varit. Jag har varit mer normal, inte sorgsnare än vanligt. Jag måste bara säga en sak, i efterhand var det skönt att gråta.

 

Ta hand om er!

 

 

 

Fortfarande

Det är fortfarande så jävla ofattbart! Jag är tom. Jag är mållös. Jag tappar förmågan att förklara mina känslor, förklara hur jag mår, förklara vad jag känner. ”Det är inte möjligt! Det är inte sant!” Jag vill vakna ur denna hemska mardröm! När får jag möjligheten att vakna ur mardrömmen, rusa hem till mamma och se att allt är okej?! När får jag övertyga mig själv om att allt bara var en mardröm? När? När får jag träffa henne igen? SHIT jag spricker snart!!! Längtan! Saknaden! Ni fattar inte….!! Jag kan inte beskriva det! Inte mer än att det gör förbannat ont!!!

images-1

Skratta?

Hej!

Förra veckan på praktiken kom jag och tänka på en sak. Jag är på praktiken måndagar, tisdagar och onsdagar. Vi har frukost klockan nio, och lunch vid halv ett. Jag tror att jag vid nästan alla dessa tillfällena gjorde en sak som jag kände igen men inte gjort på länge. Jag skrattade!?

Sen mamma dog har jag kanske gett ifrån mig ett litet stelt skratt, typ för att det förväntades. Inte för att jag tyckte att det var kul. Jag har lett, utan att ha varit glad.

Ett halvår är en lååååång tid. Utan skratt och glädje. !!

Men förra och denna veckan har jag alltså skrattat. Det kändes så ovant. Konstigt. Som att det tidigare har varit en vana men inte längre. Jag skrattade med / åt mina kollegor och jag kunde inte sluta skratta! Jag skrattade åt historian/skämtet, jag skrattade för att jag skrattade, jag skrattade för att det var så härligt, jag skrattade så mycket för att ta igen det jag missat, jag skrattade åt saker som jag skrattade åt för flera år sen. Jag skrattade! Och jag kunde inte sluta!

De måste ha tyckt att jag var jobbig som skrattade så mycket. Och när jag ser den ena kollegan börjar jag nästan skratta direkt, jag blir så glad över att han fick mig ur den sorgsna bubblan! Det är typ positivt laddat. Detta gör att jag längtar ännu mer till praktiken, för att jag mår bättre där. Tiden går så fort, helt plötsligt har en hel arbetsdag tagit slut igen.

När man har varit utan glädje och skratt i över ett halvår, då ses det som en gåva. Inte som något vanligt som man tar för givet. Man uppskattar skrattet så mycket mer än om man inte hade haft ett uppehåll.

Jag minns när mamma skrattade. Hur hennes hörntänder visades. Öronen höjdes. Det leendet! Faan va jag saknar det! — Där försvann glädjen som kom när jag skrev om skrattet. Nu blev jag sorgsen och ögonen fylldes av tårar. ”Men nej jag får inte gråta, då förstör jag mascaran”. Typiskt mig…

Aja, ha det bra och skratta gott!