Skratta?

Hej!

Förra veckan på praktiken kom jag och tänka på en sak. Jag är på praktiken måndagar, tisdagar och onsdagar. Vi har frukost klockan nio, och lunch vid halv ett. Jag tror att jag vid nästan alla dessa tillfällena gjorde en sak som jag kände igen men inte gjort på länge. Jag skrattade!?

Sen mamma dog har jag kanske gett ifrån mig ett litet stelt skratt, typ för att det förväntades. Inte för att jag tyckte att det var kul. Jag har lett, utan att ha varit glad.

Ett halvår är en lååååång tid. Utan skratt och glädje. !!

Men förra och denna veckan har jag alltså skrattat. Det kändes så ovant. Konstigt. Som att det tidigare har varit en vana men inte längre. Jag skrattade med / åt mina kollegor och jag kunde inte sluta skratta! Jag skrattade åt historian/skämtet, jag skrattade för att jag skrattade, jag skrattade för att det var så härligt, jag skrattade så mycket för att ta igen det jag missat, jag skrattade åt saker som jag skrattade åt för flera år sen. Jag skrattade! Och jag kunde inte sluta!

De måste ha tyckt att jag var jobbig som skrattade så mycket. Och när jag ser den ena kollegan börjar jag nästan skratta direkt, jag blir så glad över att han fick mig ur den sorgsna bubblan! Det är typ positivt laddat. Detta gör att jag längtar ännu mer till praktiken, för att jag mår bättre där. Tiden går så fort, helt plötsligt har en hel arbetsdag tagit slut igen.

När man har varit utan glädje och skratt i över ett halvår, då ses det som en gåva. Inte som något vanligt som man tar för givet. Man uppskattar skrattet så mycket mer än om man inte hade haft ett uppehåll.

Jag minns när mamma skrattade. Hur hennes hörntänder visades. Öronen höjdes. Det leendet! Faan va jag saknar det! — Där försvann glädjen som kom när jag skrev om skrattet. Nu blev jag sorgsen och ögonen fylldes av tårar. ”Men nej jag får inte gråta, då förstör jag mascaran”. Typiskt mig…

Aja, ha det bra och skratta gott!

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Skratta?

  1. Det sägs att har man inte varit riktigt ledsen kan man heller inte vara riktigt glad, iaf inte ta vara på glädjen…
    Du skrev för ett tag sen att om man inte varit längst nere i dalen kan man heller inte ta till vara av njutningen det är att sen stå på bergstoppen o njuta av utsikten, och det är så sant, älskade Em!
    Känner mig trygg med att du så sakta kämpar dig framåt o kan börja glädjas igen, det behöver inte vara stora saker. Bara en glädje och tacksamhet över livet!
    Det FÅR ta tid att sörja, man orkar bara ett steg i taget och ibland kanske bara ett andetag i taget! Och man FÅR vara ledsen och gråta däremellan! Puss o Kram!

  2. Såå underbart att läsa detta… Känner glädje att du kan känna glädje å skratta. :) Ska bli kul när vi ses. Puss å kram på dig!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>