”Jag kände”

Hej.

Söndagen var en bra dag, tillsammans med mormor, morfar, morbror och hans sambo. Vi höll på med veden ute i det fina varma sköna vädret! Jag ville inte därifrån, jag trivdes verkligen där! Med dom!

Men när mormor skjutsade hem mig till Kalmar så pratade vi om mamma. Det föll en eller två tårar från mina ögon, men jag blinkade bort dom som vanligt.

Mormor berättade att hon hade hittat två videos från mitt, mammas och Caspers födelsedagskalas från förra året. Mormor skulle ta kort på tårtorna, men oteknisk som hon är råkade hon filma in i stället. Detta upptäckte mormor för bara några dagar sen. Och med på filmerna hamnade mamma. Man ser att det är hon, men kameran har ju inte mamma i fokus, så man nästan skriker i tankarna ”UPP! UPP! Jag vill se hennes ansikte! Sluta inte än!” Det var en mycket konstig känsla! Hon är ju där, ja men då så, då är hon strax tillbaka! Det var precis som att filmerna bekräftade min tvivlan, att hon är inte borta. Faan va lustigt…. !

Detta bidrog säkert till min ”brytaihopupplevelse”. På kvällen var jag ledsen, sorgsen. Kanske att några tårar föll. Men när jag gick och la mig för att sova, då brast jag ihop. Det låter fel, men det var liksom coolt att jag faktiskt grät. Jag brukar ju inte göra det trots att jag borde. Jag visste inte riktigt varför jag grät, för jag hade ingen bild på mamma i huvudet, jag tänkte inte på mamma så direkt. Men det var nog saknaden, längtan, ilskan över att hon är borta. Förtvivlan. Och säker bara för att jag inte hade gråtit på länge. Jag tänkte att jag lugnt kommer gråta mig till sömns. Men riktigt så blev det inte. Jag panikgrät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen åt! Jag kunde inte ligga ner, så jag satte mig upp. Jag kände att jag kunde springa flera maraton på den ilskeenergin som jag hade i kroppen. Det kändes som att jag grät som små barn gör när de ramlar och slår sig. Jag fick knappt luft. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen!

När det äntligen hade lugnat ner sig så kände jag att nu börjar perioden ”depression”. Det känns som att jag inte kan sörja mamma samtidigt som jag skall kunna glädjas åt det som jag har kvar. Det får bara plats för en sak, antingen glädje eller sorg. Och eftersom att jag har undvikt tanken på mamma, försökt att glömma henne, då har jag kunnat glädjas. Men nu blev det väl bara för mycket, så depressionen kunde gro.

Jag ville inte bli deprimerad igen. Jag kände att denna gången kommer jag kanske inte upp igen. Och ”där ner” vill jag inte vara!

Men så verkar fallet inte ha varit. Jag har varit mer normal, inte sorgsnare än vanligt. Jag måste bara säga en sak, i efterhand var det skönt att gråta.

 

Ta hand om er!

 

 

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>