Stackars Micke….

Okej. I slutet av gårdagens inlägg föll fler tårar. Micke min pojkvän försökte trösta mig. Men det gick väl som vanligt…. Och då menar jag att när folk är snälla och försöker trösta och muntra upp mig, då blir jag som en trotsig treåring. ”Din mamma är med dig hela tiden”. ”Det spelar ingen roll! Jag vill inte ha henne ”med” mig, jag vill hellre träffa henne som levande!” ”Hon älskade dig, och du älskar henne, det visste hon om”. ”Men vad spelar det för roll om vi älskade varandra, vad gör det mig för en tjänst nu?!” ”Hon var en otrolig kvinna”. ”Det vet jag väl! Men vad spelar det för roll?! Hon hade gjort bättre nytta i livet än att vara död och begraven!” ”Hon är stolt över dig”. ”Soo what?! Det är ingenting jag märker av nu precis!”

Förstår ni? Asså när jag är så arg och ledsen, då har jag liksom byggt en vägg och låter ingen trösta mig eller få mig att må bättre. Jag motsäger allt, hugger till som satan. Jag är rent av taskig när jag tacklar människors väl menade försök att trösta mig.

Så igår ville jag egentligen inte säga någonting till Micke då jag visste hur jag skulle reagera och hugga. Men han fick mig att prata lite. Och jag fick honom att känna sig kass…. Han försökte verkligen men jag var inte villig att samarbeta. Nu har jag dåligt samvete för det, och så tänker jag på alla andra gånger som människor har pratat och skrivit till mig. Jag har helt enkelt inte visat någon som helst tacksamhet.

Nu när jag är i ”fas” (lugn) ser jag saker annorlunda, så jag ville passa på att tacka alla som har försökt få mig att må bättre osv. Jag vet nu att ni ville mig väl, jag känner att ni måste få bekräftelse från mig också, jag känner mig dum som har utvisat er, jag vill att ni ska se och känna min tacksamhet som jag har nu. Jag vill inte få någon att känna sig otillräcklig, vilket jag har gjort många gånger de senaste månaderna. Förlåt! 

Tack <3

 

IMG_5643

DSC00862

En av mina fin fina pojkar! <3

Helvete….!!!!

Satans jävla fittjävel!

Det är snart ett helt år sen min värld rasade samman! Ett år sen min hjärna brast. Då hjärnans innehåll blandades i en mixer. Den förvirringen, den strejken, det svarta hål som blev, det som jag aldrig tidigare upplevt, det har kommit tillbaka i en lightvariation.

En film, en bra film. Den filmen fick mig tillbaka till den där vidriga dagen.

Dottern dör – min mamma dog.
Dotterns kropp ligger på båren – min mammas kropp låg på båren.
Fadern rörde och kysste dotterns kropp – jag (och många fler) rörde och kysste min mammas kropp.
Dottern begravdes – min mamma begravdes.
Fadern får flera utbrott, skriker, slår, knivhugger, skjuter, misshandlar, dödar av sin ilska / ilskan som jag så väl känner igen – jag fick enstaka utbrott, jag skrek, jag sparkade, jag slog: golvet. Men jag rörde aldrig någon annan. Jag varken misshandlade, sköt eller dödade aldrig någon. Det har jag aldrig trott mig vara kapabel till. Aldrig! Men när hjärnan kollapsar, och ilskan tar över, det känns som att vem som helst är kapabel till något sådant då.

Har ni någon gång känt den känslan? När ilskan har tagit över. Kroppen är full av ilska. Det väller över, du spricker. Utan en tanke lyfts tex armen….? Det är ilskan och känslorna som är påväg ut, och du kan inte styra det. En arm, ett ben flaxar iväg från din kropp. Det behöver inte vara slag eller sparkar, det kan vara hopp, eller bensimtag.

Jag önskar att jag kunde vara där nu. Att jag skriker i kudden, sparkar och slår i sängen. Jag önskar att jag kunde få ut min ilska som lagras i kroppen. För just nu, nu ligger jag här, har släppt en enda tår. Jag ligger här stilla, tyst. Men min andning är förändrad. Jag dämpar min ilska, jag tystar ner den, jag kväver den, jag lägger undan den till sen. Men det är inte bra. Jag känner att jag måste få ut ilskan. Men den verkar inte ha planer på att få visa sig. Den bara känns.

Dagen är snart kommen. Dagen som kommer påminna oss alla extra mycket. Jag vill inte att den ska komma. För det bekräftar hennes bortgång. Den dagen minskar chansen att få henne tillbaka! Faan asså! Jag vill inte detta!

Jag hör fortfarande mormors brutala gråt. När jag är hemma hos mormor och morfar och passerar dörren till vardagsrummet, då får jag kalla kårar. Där låg jag fredagen den 13 september och skrek, slog och sparkade. Jag tittar på den platsen som att det var platsen hon dog på. Fast så är det ju inte. Men jag fick dödsbeskedet där, i dörrhålet till vardagsrummet.

”Marie är död”

Det gick tydligen inte att ändra på saken. Det var inget ungdomsmisstag som man fick sina konsekvenser utav. Jag menar, råkar man ta sönder ett glas, då köper man ett nytt. Blir man ovän med en kompis, då ber man om ursäkt och blir sams igen. Blir man underkänd på ett prov, då får man göra ett omprov. GENOM LIVETS GÅNG FÅR MAN ALLTID EN CHANS TILL! FÖRUTOM NÄR NÅGON DÖR!!

En vän skulle jag kunna mista – vara osams med hela livet så länge jag kunde få en andra chans att få tillbaka min mamma!

Faan va livet är orättvist! Jag vill inte mer! Jag orkar inte! Jag, min hjärna, mitt hjärta, min själ kollapsar! Jag min hjärna, mitt hjärta, min själ blandas i en mixer.

Jag lever, samtidigt som jag inte ”lever”.

Förlåt för ett långt inlägg, men kände att jag behövde skriva av mig då jag har hållt så mycket inombords….

 

What??

Alltså… Var är hon? Min mamma? Jag har inte träffat henne på länge nu. Jag saknar henne! Minnerna som jag har av henne börjar försvinna. Jag vill minnas henne. Jag vill se henne. Jag vill träffa henne. Jag måste träffa henne! Jag vet inte vart jag ska ta mig till?! Jag är så tom. Samtidigt är jag fullproppad av hat och ilska! Hur ska jag överleva? Alltså leva leva. Inte bara funka, inte bara göra. Utan vara här och nu, må bra, andas, känna, ni vet, känna sig levande. För tillfället känner jag mig som en robot som är programmerad att göra vardagliga saker. Men jag vill leva, känna mig mänsklig.

 

I söndags var det 10 månader sen hon försvann… När jag tänker på det känns det som förra veckan, sen känns det som att hon aldrig har funnits! Herregud…. Vart ska jag ta mig till….?

 

Mina känslor alltså… Jag kan inte förklara vad eller hur jag mår och känner, jag tror inte att det finns passande ord eller förklaringar som kan få andra att förstå. Det får mig att känna mig så fruktansvärt ensam….

IMG_4458

Min, vår älskade saknade mamma! <3 Helvete också!!