Helvete….!!!!

Satans jävla fittjävel!

Det är snart ett helt år sen min värld rasade samman! Ett år sen min hjärna brast. Då hjärnans innehåll blandades i en mixer. Den förvirringen, den strejken, det svarta hål som blev, det som jag aldrig tidigare upplevt, det har kommit tillbaka i en lightvariation.

En film, en bra film. Den filmen fick mig tillbaka till den där vidriga dagen.

Dottern dör – min mamma dog.
Dotterns kropp ligger på båren – min mammas kropp låg på båren.
Fadern rörde och kysste dotterns kropp – jag (och många fler) rörde och kysste min mammas kropp.
Dottern begravdes – min mamma begravdes.
Fadern får flera utbrott, skriker, slår, knivhugger, skjuter, misshandlar, dödar av sin ilska / ilskan som jag så väl känner igen – jag fick enstaka utbrott, jag skrek, jag sparkade, jag slog: golvet. Men jag rörde aldrig någon annan. Jag varken misshandlade, sköt eller dödade aldrig någon. Det har jag aldrig trott mig vara kapabel till. Aldrig! Men när hjärnan kollapsar, och ilskan tar över, det känns som att vem som helst är kapabel till något sådant då.

Har ni någon gång känt den känslan? När ilskan har tagit över. Kroppen är full av ilska. Det väller över, du spricker. Utan en tanke lyfts tex armen….? Det är ilskan och känslorna som är påväg ut, och du kan inte styra det. En arm, ett ben flaxar iväg från din kropp. Det behöver inte vara slag eller sparkar, det kan vara hopp, eller bensimtag.

Jag önskar att jag kunde vara där nu. Att jag skriker i kudden, sparkar och slår i sängen. Jag önskar att jag kunde få ut min ilska som lagras i kroppen. För just nu, nu ligger jag här, har släppt en enda tår. Jag ligger här stilla, tyst. Men min andning är förändrad. Jag dämpar min ilska, jag tystar ner den, jag kväver den, jag lägger undan den till sen. Men det är inte bra. Jag känner att jag måste få ut ilskan. Men den verkar inte ha planer på att få visa sig. Den bara känns.

Dagen är snart kommen. Dagen som kommer påminna oss alla extra mycket. Jag vill inte att den ska komma. För det bekräftar hennes bortgång. Den dagen minskar chansen att få henne tillbaka! Faan asså! Jag vill inte detta!

Jag hör fortfarande mormors brutala gråt. När jag är hemma hos mormor och morfar och passerar dörren till vardagsrummet, då får jag kalla kårar. Där låg jag fredagen den 13 september och skrek, slog och sparkade. Jag tittar på den platsen som att det var platsen hon dog på. Fast så är det ju inte. Men jag fick dödsbeskedet där, i dörrhålet till vardagsrummet.

”Marie är död”

Det gick tydligen inte att ändra på saken. Det var inget ungdomsmisstag som man fick sina konsekvenser utav. Jag menar, råkar man ta sönder ett glas, då köper man ett nytt. Blir man ovän med en kompis, då ber man om ursäkt och blir sams igen. Blir man underkänd på ett prov, då får man göra ett omprov. GENOM LIVETS GÅNG FÅR MAN ALLTID EN CHANS TILL! FÖRUTOM NÄR NÅGON DÖR!!

En vän skulle jag kunna mista – vara osams med hela livet så länge jag kunde få en andra chans att få tillbaka min mamma!

Faan va livet är orättvist! Jag vill inte mer! Jag orkar inte! Jag, min hjärna, mitt hjärta, min själ kollapsar! Jag min hjärna, mitt hjärta, min själ blandas i en mixer.

Jag lever, samtidigt som jag inte ”lever”.

Förlåt för ett långt inlägg, men kände att jag behövde skriva av mig då jag har hållt så mycket inombords….

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>