Stackars Micke….

Okej. I slutet av gårdagens inlägg föll fler tårar. Micke min pojkvän försökte trösta mig. Men det gick väl som vanligt…. Och då menar jag att när folk är snälla och försöker trösta och muntra upp mig, då blir jag som en trotsig treåring. ”Din mamma är med dig hela tiden”. ”Det spelar ingen roll! Jag vill inte ha henne ”med” mig, jag vill hellre träffa henne som levande!” ”Hon älskade dig, och du älskar henne, det visste hon om”. ”Men vad spelar det för roll om vi älskade varandra, vad gör det mig för en tjänst nu?!” ”Hon var en otrolig kvinna”. ”Det vet jag väl! Men vad spelar det för roll?! Hon hade gjort bättre nytta i livet än att vara död och begraven!” ”Hon är stolt över dig”. ”Soo what?! Det är ingenting jag märker av nu precis!”

Förstår ni? Asså när jag är så arg och ledsen, då har jag liksom byggt en vägg och låter ingen trösta mig eller få mig att må bättre. Jag motsäger allt, hugger till som satan. Jag är rent av taskig när jag tacklar människors väl menade försök att trösta mig.

Så igår ville jag egentligen inte säga någonting till Micke då jag visste hur jag skulle reagera och hugga. Men han fick mig att prata lite. Och jag fick honom att känna sig kass…. Han försökte verkligen men jag var inte villig att samarbeta. Nu har jag dåligt samvete för det, och så tänker jag på alla andra gånger som människor har pratat och skrivit till mig. Jag har helt enkelt inte visat någon som helst tacksamhet.

Nu när jag är i ”fas” (lugn) ser jag saker annorlunda, så jag ville passa på att tacka alla som har försökt få mig att må bättre osv. Jag vet nu att ni ville mig väl, jag känner att ni måste få bekräftelse från mig också, jag känner mig dum som har utvisat er, jag vill att ni ska se och känna min tacksamhet som jag har nu. Jag vill inte få någon att känna sig otillräcklig, vilket jag har gjort många gånger de senaste månaderna. Förlåt! 

Tack <3

 

IMG_5643

DSC00862

En av mina fin fina pojkar! <3

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Stackars Micke….

  1. Nä, älskade EM, du har inte varit dum eller betett dig illa på något vis! Du ska inte be om ursäkt för att du reagerar som du gör.
    Det tar lång tid för oss alla att uppskatta livet igen! Vi finns här alla för dig, hur du än är eller hur du än mår!!
    Jag saknar din mamma jättemycket, tänker ofta att jag måste ringa henne o berätta än det ena o än det andra…. Det gör ont!
    Puss & Kram<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>