Låtar

YouTube Preview Image

 

ännu en låt som dök upp idag som är en ”mamma låt”.

 

Snälla skulle ni som kände mamma kunna skriva ner minnen som ni har med henne? Vad känner ni när ni hör dessa låtar? (Det kommer komma fler inom en snar framtid) finns det någon koppling mellan henne och vardagliga ting? Osv

 

Jag känner att jag behöver höra, jag behöver läsa, jag behöver känna, jag behöver minnas, jag behöver le. Så snälla ge mig något! Även att vi inte delar samma minnen med mamma så läser jag mer än gärna vad ni har att dela med er av! Jag  behöver detta, jag behöver henne.

Jag behöver henne! <\3

 

 

Låt

 

YouTube Preview Image

(Funkar länken?)

en låt som får mig att tänka på mamma. Detta var en av hennes favoriter och jag minns hur volymen höjdes när denna spelades. Vi båda fyllde lungorna med luft för att sjunga ut de höga/långa tonerna. Underbart! <3 en dyster men bra låt. Jag har hade ingen aning om vad de sjöng (okej inte nu heller) och det är jag osäker på om mamma heller visste…?

 

Åhh vissa låtar har ett större grepp om mig än andra, de flesta är mammas favoriter som blev mina. Så 90-tal får mig oftast att må gott. Minnen, dofter, känslor från barndomen då allt va helt fantastiskt! Smärtfritt. Ett liv med ens älskade mamma. Det var tider det…. :(

 

”Ettårsdagen”

Mamma dog ju fredag den 13 september 2013.

Den 13 september 2014 var en lördag, ”ettårsdagen”. Men fredagen var nästan värre. På jobbet började jag på förmiddagen att börja tänka. Jag kände att livet var piss och jag var på dåligt humör så jag bad Micke att äta lunch med mig – då jag för första gången inte hade lunchlåda med mig till jobbet. Vi satte oss på Subway och jag blev som stum och mina ögon började glänsa av tårar. Men det var fel tillfälle så de blinkades bort. Efter lunchen runt halv två tiden, då började jag tänka ordentligt. ”För ett år sen, denna fredag, då kan mamma i denna stund ha tagit sitt sista andetag”. Jag blev som en sombie. Jag var på jobbet men jag var inte där. Jag blev yr, tom, hörde ingenting, jag gjorde nästan ingenting, jag hade uruselt tålamod och svor då jag gjorde något litet. Allt gick åt helvete. Mina ögon fylldes med tårar men jag försökte även få bort dom då min handledare var med mig hela tiden och förmodligen såg glansen. Jag fick ont i kroppen. Jag ville bara hem. Hem och dö, eller försvinna, få bort smärtan, sorgen och saknaden.

 

Väl hemma. På kvällen pratade jag med min mormor i telefonen och vi grät. Vi hade vår ”gråta offentligt” stund då det verkade dumt att gråta och ev bryta ihop dagen efter på lördagen då många i släkten bestämt träff hos mamma. Det skulle vara för barnens skull. Jag kände att barnen kan behöva se tårar och förstå att det är en förlust som vi går igenom. Men väl där….

 

…..Halv ett var vi på plats på Gärdslösas kyrkogård. Jag hade köpt en fin bukett med fem rosor. Tre röda och två vita med krimskrams. Mamma älskade att få rosor från sina killar. Alla mina bröder var där, det var viktigast för mig. Men tyvärr hann jag inte med att ”känna”. Vi var så många så jag hann inte umgås med mina bröder specifikt så mycket som jag ville. Jag ville prata med dom om mamma, om dom. Men istället lämnade vi blommor, kantareller, pumpor, vid graven och sen fikade vi och hade det trevligt med tanke på omständigheterna. Det regnade så vi stod intill fasaden under ett litet utstickande tak. Det var mysigt men jag känner jag jag behöver åka till henne snart igen för att få må dåligt och sörja.

 

Fy faan asså! Jag hatar verkligen detta! Jag tittade nyss på bilder på mamma. Hon ser så levande ut! Så fin! Min mamma! Vår mamma! Älskade människa! Älskade barn! Älskade du! Söta, saknade…..

 

En smärta i kroppen som inte går att förklara – en smärta som får mig att sakta men säkert lidsamt ur funktion.

 

DSC00896

 

DSC00903

DSC00905

DSC00920

image

image

image

För ett år sen….

Hej

 

Söndag den 8 september 2013, vilket är ett år sen, då träffade jag min mamma för sista gången. Idag alltså, för ett år sen, sista gången! Tänk om jag hade vetat det! Jag hade inte åkt därifrån! Jag hade skitit i skola och praktik, mitt liv. Jag hade flyttat hem igen, hem till henne, jag hade varit i samma rum som henne hela tiden, följt med henne på toan, duschat med henne, sovit bredvid henne, lagat mat med henne, jag hade helt enkelt inte släppt henne ur mitt liv, ur min famn. Jag hade hållt henne nära!

 

För ett år sen. Hon var svag. Hon var rädd. Hon var kärleksfull. Jag tog några egobilder på mig själv och mina bröder Gustav och Casper då vi var där samtidigt.

IMG_4335   IMG_4345

 

Nu är jag förbannad på att jag inte tog en eller fler bilder på mamma! Jag hade så gärna velat ha det! Jag hade behövt det! Och det hade kanske fått henne att känna sig älskad av mig…. Nu har jag dåligt samvete över att jag tog en massa bilder på mina söta små bröder, och inte på henne! Nu tänker jag ”Vad kände hon då?!” Kände hon sig oälskad?!

 

För ett år sen. Vi satt i soffan och småpratade lite. Jag sa att jag snart var tvungen att gå då jag skulle hinna träffa min bästa kompis innan bussen färdades hem till färjestaden. Jag såg att hennes ögon blev blanka. Jag såg att hon kunde ha börjat gråta när som helst. Jag förstod nästan att det berodde på att hon saknade mig. Att hon tyckte att vi sågs för sällan. Men nu tänker jag att det även kan ha varit rädsla då hon va sjuk. Men det som jag inte kan släppa är, det som får mig att bli oerhört arg på mig själv (!), det är att jag frågade inte varför hon nästan började gråta! JAG FRÅGADE INTE ENS!!!?!!! Jag såg att hon såg att jag såg det. Hon visste alltså att jag visste att hon var ledsen men jag sa ingenting! Jag frågade inte varför hon var ledsen utan jag bara tittade på henne och försökte ignorera att hon mådde dåligt! Men hur kunde jag vara så självisk!?Hon måste ha känt sig så oälskad! Typ hatad av sin dotter som inte brydde sig! Hur kunde jag…..!!?? Mitt hjärta brister då jag bara kan tänka mig hur hon mådde av den dissen som hon fick! Jag skäms så mycket över mig själv! Hade jag frågat och visat min omtanke, då hade jag även sagt att jag saknar henne och älskar henne också. Jag vet att hon då hade blivit varm om hjärtat. Varför gjorde jag inte det…?!?

 

För ett år sen. Vi pratade om att vi skulle träffas på kalaset för min kusin. Jag mådde bra då vi skulle ses med en veckas mellanrum bara. Jag ångrar stort att jag flyttade hemifrån redan som 16-åring. Vi gled isär, vi träffades alldeles för sällan! Jag hade en lägenhet i torsås då jag gick på gymnasiet där. Men det var ju bara några dagar i veckan! Jag hade kunnat åka hem över helgerna och inte bott delvis hos min dåvarande pojkvän. I 2:an och 3:an då bodde jag bara i färjestaden. Nu ångrar jag det hårt! Hade jag bott kvar hemma hos mamma – som jag alltid annars hade bott med – då hade jag fått dela mitt liv med henne in i det sista! Eller vänta lite, hon hade inte ens varit borta nu då. Hade jag bott kvar hemma då hade hon levt nu! ”Det vet man inte, hon kanske hade blivit överkörd på ett övergångsställe, det kanske var menat såhär”. Det har jag fått höra. Men nä. Eller ja. Hon kanske hade dött av något annat. Men då hade jag kunnat rädda henne från detta! Hade jag bott hemma då hade hon inte dött av det hon dog av! Satan va förbannad jag blir på mig själv!

 

Det har snart gått ett år sen hon dog. Jag minns den dagen som att det var igår. Bokstavligen. Dom starka känslorna som jag fick vid beskedet går inte att beskriva till fullo. Min sorgprocess under detta året : Dom  3-4 första månaderna var jag verkligen nere. Jag blev deprimerad och hade socialfobi ett tag. Jag gick inte på praktiken. Ångestattacker blev allt vanligare. Jag kunde inte förklara varför de förekom. Jag ville veta varför jag kände och mådde som jag gjorde. Jag hade ingen livslust alls. Jag var långt nere på botten. Men människor omkring mig menade att ”nu får du rycka upp dig och ta tag i ditt liv och vara glad för det du har”. Då jag nästan alltid har gjort vad jag blivit tillsagd om, då gjorde så. Jag låtsades om att ingenting hade hänt. Ingen hade dött. Jag var inte ledsen. Jag mådde bra. Jag började gå till en psykolog. Hon sa att jag måste sörja. Att jag måste gråta. Men jag kände att jag inte både kunde uppskatta mitt och andras liv medan jag skulle sörja. Så jag gjorde det som verkade enklast. Glömma. Men nu då, när det snart har gått ett år. Då rivs såren upp då minnen  och känslor kommer tillbaka utan att jag kan ha kontroll över dom. Det är en sån spänning i min kropp. Det känns typ som att ännu en närstående ska dö nu på lördag. Det känns som att fredagen den 13 kommer att återspelas. Dom starka känslorna som kom vid beskedet, det känns som att dom kommer komma nu på lördag. Jag fattar inte riktigt varför då hon har varit död i ett år, hon är liksom inte dödare på sin ”ettårsdag”.

 

Nu i helgen var jag hos min mormor och morfar. När det var som mest folk där (min pojkvän, två bröder, fyra kusiner, en moster, mammas moster, en morbror ) då som jag hade som mest att lyssna på, då var jag som ledsnast. Det såg många och min mormor sa diskret till mig att denna veckan kommer vara jobbig, ett helvete – för oss alla. Det hade jag inte riktigt tänk på. Jag undrar hur denna arbetsvecka kommer att vara. Hur jag kommer att må? Hur jag kommer att vara? Hur jag kommer att arbeta? Kommer jag ha detta i tankarna hela tiden? Kommer jag kunna hålla tillbaka tårarna? Samtidigt som det är lite spännande så vill jag inte veta. Jag ser inte fram emot denna veckan alltså. Jag vill helst bara gräva ner mig och inte känna någonting. Jag vill inte ha ont i kropp och själ. Jag vill få ett slut på detta lidande som denna förlust har fört med sig.

 

Som vanligt blir det ett långt inlägg då jag inte har uppdaterat på länge, förlåt….

 

images-1

 

image

 

DSC00110