”Ettårsdagen”

Mamma dog ju fredag den 13 september 2013.

Den 13 september 2014 var en lördag, ”ettårsdagen”. Men fredagen var nästan värre. På jobbet började jag på förmiddagen att börja tänka. Jag kände att livet var piss och jag var på dåligt humör så jag bad Micke att äta lunch med mig – då jag för första gången inte hade lunchlåda med mig till jobbet. Vi satte oss på Subway och jag blev som stum och mina ögon började glänsa av tårar. Men det var fel tillfälle så de blinkades bort. Efter lunchen runt halv två tiden, då började jag tänka ordentligt. ”För ett år sen, denna fredag, då kan mamma i denna stund ha tagit sitt sista andetag”. Jag blev som en sombie. Jag var på jobbet men jag var inte där. Jag blev yr, tom, hörde ingenting, jag gjorde nästan ingenting, jag hade uruselt tålamod och svor då jag gjorde något litet. Allt gick åt helvete. Mina ögon fylldes med tårar men jag försökte även få bort dom då min handledare var med mig hela tiden och förmodligen såg glansen. Jag fick ont i kroppen. Jag ville bara hem. Hem och dö, eller försvinna, få bort smärtan, sorgen och saknaden.

 

Väl hemma. På kvällen pratade jag med min mormor i telefonen och vi grät. Vi hade vår ”gråta offentligt” stund då det verkade dumt att gråta och ev bryta ihop dagen efter på lördagen då många i släkten bestämt träff hos mamma. Det skulle vara för barnens skull. Jag kände att barnen kan behöva se tårar och förstå att det är en förlust som vi går igenom. Men väl där….

 

…..Halv ett var vi på plats på Gärdslösas kyrkogård. Jag hade köpt en fin bukett med fem rosor. Tre röda och två vita med krimskrams. Mamma älskade att få rosor från sina killar. Alla mina bröder var där, det var viktigast för mig. Men tyvärr hann jag inte med att ”känna”. Vi var så många så jag hann inte umgås med mina bröder specifikt så mycket som jag ville. Jag ville prata med dom om mamma, om dom. Men istället lämnade vi blommor, kantareller, pumpor, vid graven och sen fikade vi och hade det trevligt med tanke på omständigheterna. Det regnade så vi stod intill fasaden under ett litet utstickande tak. Det var mysigt men jag känner jag jag behöver åka till henne snart igen för att få må dåligt och sörja.

 

Fy faan asså! Jag hatar verkligen detta! Jag tittade nyss på bilder på mamma. Hon ser så levande ut! Så fin! Min mamma! Vår mamma! Älskade människa! Älskade barn! Älskade du! Söta, saknade…..

 

En smärta i kroppen som inte går att förklara – en smärta som får mig att sakta men säkert lidsamt ur funktion.

 

DSC00896

 

DSC00903

DSC00905

DSC00920

image

image

image

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>