Vad som har hänt

Hej hej.

 

Förlåt för urusel uppdatering! Jag är verkligen kass på att skriva här och även höra av mig till nära och kära.

 

Jag tänkte dela med mig lite av om hur jag har mått sedan sist jag skrev här. Efter mammas ettårsdag började jag må allt sämre. Det är svårt att förklara men jag ska göra så gott jag kan. Jag mådde dåligt, men det var inte så mycket ”mammatankar” som fick mig att må så. Utan jag mådde dåligt inombords utan någon anledning – kändes det som. Jag blev tröttare än vanligt. Kände ingen livslust. Jag var nära på att bryta ihop på jobbet. Att ta sig dit var väldigt svårt. Det tog emot, det kändes som att dörren hade ett genomskinligt galler som höll mig inne i lägenheten. Jag slutade vara glad, helt. Jag tycker inte att jag har varit särskilt glad sen mamma dog, jag har inte riktigt känt lycka. Men nu blev det värre. Jag var på dåligt humör hela tiden. Det gick ut över Micke, vi bråkade. Ovetande drog jag ner honom. Jag kände att vårt slut var nära. Jag orkade ingenting. Prio ett var jobbet. Det var det enda jag orkade. Det var svårt att göra andra saker, det gick bara inte! En sådan enkel sak som att höra av sig till sina kompisar, bröder, släktingar. Jag orkade / kunde inte! Jag orkade inte städa, diska, laga mat, tvätta, gå på toa. Och då är jag rätt så pedant! Allt tog emot. Jag såg inte fram emot saker som jag vanligtvis såg fram emot. Jag ville bara ligga i sängen och försvinna, sluta känna den smärta som jag bar på.

 

Jag isolerade mig. Micke blev nästan arg på mig. Jag fattade att jag behövde hjälp. Jag ville inte ha det såhär. Jag ville må bra igen. Jag pratade med mormor. Vi kom överens om att jag skulle ringa till vårdcentralen. Det tog ca tre veckor innan jag hade samlat ork och kraft till att göra det. Och under de veckorna blev det bara ännu värre. Jag fick en tid på torsdagen därefter. Personalkvinnan som jag pratade med i telefonen var trevlig och det kändes som att hon tog mig på allvar, det kändes gott. (Med tanke på vilket bemötande jag fick från färjestadens vårdcentral!)

 

Jag fick vänta sex dagar på mitt besök. Det kändes som en oändlighet och som jag längtade! Jag hade många gånger innan haft en tanke / röst i mitt huvud som sa ”Deprimerad. Jag är deprimerad”. Så jag gick med inställningen till vårdcentralen med att jag var deprimerad. Och med den lilla kunskap som jag har om depression då vet jag att det går att ”bota”, man kan bli bra igen. Så jag längtade verkligen till mitt möte med läkaren.

 

Väl där så fick jag förklara kort om mig själv, hur jag har haft det, hur jag mår, hur jag lever. Redan i början bröt jag ihop och hon tittade på mig. Jag tycker inte om att gråta inför folk – särskilt inte folk som jag inte känner. Så det var jobbigt att hon tittade på mig så mycket då, men jag antar att det var ett sätt att läsa av mig om mitt mående. Annars var hon bra. Hon höll med mig om att jag var deprimerad. Vi beslöt några saker tillsammans, dels att jag skulle börja med antideprisiva mediciner.

 

När jag gick därifrån kände jag en gnutta hopp inom mig.

 

Jag började med medicinerna och höll på i ca 1-2 veckor. Sen fick jag tillfälligt jobba med en annan man på jobbet som jag aldrig träffat tidigare. En äldre herre som jag kände mig lite obekväm med först. Men för varje dag som gick kändes det bättre, vi kom varandra närmre och jag vågade prata allt mer och nu känner jag att wow vilken människa! Helt underbar! Han var min handledare på jobbet, men jag skulle säga att han mer var min handledare i livet. Tyvärr jobbade vi bara i två veckor, men den sista veckan var solklar en av de bästa jag har haft på jobbet. Jag vet inte om jag kommer jobba med honom igen, jag önskar så, men jag önskar att varje människa i denna värld får sig minst ett möte med en liknande människa som han. Han lärde mig en del saker om arbetet och yrket, men han lärde mig desto mer om livet och gav mig många bra tankar.

 

Efter mötet med honom beslöt jag mig för att sluta med medicinerna och börja prata igen med en psykolog. Så jag slutade, och ännu väntar jag på en att samtala med. Men under den sista veckan med handledaren mådde jag allt bättre. Jag blev kärleksfull med Micke, jag som tidigare uteslöt honom. Jag blev glad, jag kände lycka! Det sa han tillochmed min handledare, ”Ja du ser piggare ut nu, det syns på dina ögon, dom säger allt”. Jag blev glad för att jag var glad!

 

Men den sista fredagen då visste jag att det var sista gången för detta tillfälle då vi skulle arbeta ihop, och det sänkte mig. Jag blev dålig igen om man säger så. Så fort jag kom hem ställde jag mig i duschen. Jag var deprimerad. Inte för att vi inte skulle arbeta ihop, utan det kändes mer som att nu har han släppt taget om mig, han kunde inte vägleda mig genom livet längre. Det slutade med att jag inte orkade göra någonting i duschen, jag orkade inte tvätta håret, så jag bara stod där. Stod upp tills jag fick ont i fötter och ben, då satte jag mig ner. Där satt jag tills jag hade ont i rumpan. Då vart jag ledsen för att jag var just ledsen.

 

Detta var stunder som var starka som jag minns väl.

 

Nu mår jag faktiskt bättre. Jag tar inte medicinerna och jag väntar fortfarande på en psykolog. Nu vet jag inte vad det är som har fått mig att må bättre ? Men jag är glad så länge det håller i sig! Jag förstår att det säkert kommer gå upp och ner i perioder. Jag önskar bara att jag inte kommer komma så långt ner så att jag aldrig kommer upp igen, det är jag rädd för. Men depressionen är, inget att skylla på, men en anledning till att jag aldrig hör av mig till vänner och släktingar. De måste alltid börja, jag kan bara inte ta första steget och jag måste ha tillfälle att kunna svara, annars kommer det aldrig finnas någon mer konversation mellan oss…. :( förlåt

 

Livet. Shit va jag hatar livet! Samtidigt som att jag vet att jag kan älska livet. Men livet är fan inte lätt att leva! Det ska gudarna veta….