Drömmar

Hej!

 

Natten till idag och igår har jag haft konstiga drömmar. Om mamma. Det är väldigt sällan nuförtiden som jag kommer ihåg vad jag har drömt.

Natten till igår: Jag var hemma. Där jag bodde förut, med mamma och syskon i lägenheten i Borgholm. I drömmen var mamma död, jag visste om detta. Hon hade varit död i ca den tid som hon nu i verkligheten har varit död. Men lägenheten var fortfarande vår, i Hällblads ägor. Utav någon anledning så var jag där hemma. Jag skulle upp till mammas sovrum. Typ för att se efter ”hur hon mådde”. Jag gick upp, öppnade dörren, och där låg hon. Hon sov. Eller nää, hon var död. Utav någon anledning begravde man i drömmen inte ner kropparna som man egentligen gör. Det luktade illa. Jag var nyfiken på hur långt hon hade gått i ”förruttnelseprocessen”. Så jag kände på henne. Försökte smeka henne på kinden och i håret. Det gick inte så bra. Jag blev alldeles slajmig utav föruttnelser. Skin? Hud? Kött? Vävnader?  Jag vet inte vad det var, men hemskt var det. ——– Sen vaknade jag. Men tänk er en film, typ en skräckfilm, eller ”Bones” ! När man får se lik i olika väder, vind och naturer. Det känns som att mina tankar om hur mamma nu i sin kista ser ut, jag jämför det med vad jag har sett på tvn. Jag blir nästan lite frustrerad av att inte få veta hur hon ser ut nu! Hur sjukt låter inte det?! Jag vet att jag inte vill se det, då jag ”bör minnas henne som hon såg ut levande”. Men jag har ändå någon nyfikenhet som vill ha svar! Kan det vara för att jag ännu en gång behöver få det bekräftat? Någon materiel bekräftelse på att hon är död? Det känns hemskt att veta att ens mamma ligger i jorden, veta att hon ser hemsk ut! Hon förtjänar inte det! Hon förtjänar att vara fräsch, fin, hel!

 

Natten till idag: Jag var i något hus? Hyffsat gammalt hus. Jag hade aldrig varit där tidigare. Miljön fick mig att känna att jag var i den mest typiska englandskvarteret. Det vankades oroligheter i luften. Jag var ensam i huset men jag visste att jag var iakttagen. Mamma var död. Men ändå så visste jag att hon levde? Bakom en lönndörr vid trappan låg hon. Faktiskt levande! Men sjuk…? Nej, hon var gravid! Hon skulle precis föda! Det var ingen av de syskon som jag har som skulle födas (inget ”minne” då). Mamma skulle alltså föda ett barn, i hemlighet. Bara jag var där, jag var en av väldigt få som fick veta om detta. Så jag var tvungen att förlösa henne! Jag kände mig hedrad! Men jag var samtidigt livrädd! Jag hade ju aldrig förlöst något. Och eftersom vi var i en skrubb så var hygienen inte alls bra. Jag skulle bara smyga ut ur skrubben och hämta något redskap inför födseln, men då befann sig mina äldsta bröder sig utanför huset, och bråkade med några. ? Så jag skyndade mig ut för att avbryta. Men detta tog tydligen så lång tid så att mamma redan var klar när jag äntligen lyckades ta mig in till henne igen. Åhh shit va sur jag var på mina bröder då de ofrivilligt hindrade mig ifrån att vara med på något så vackert. Jag ville ju vara med mamma denna stund, då hon för en stund i alla fall var vid liv! ——– Sen vaknade jag.  Helknasigt!?

 

Att man kan sakna någon så!?! </3

Gammal mobil

Hej

Jag har tagit fram en gammal mobil, den som jag hade i högstadiet innan iPhonen kom 😉

Fan va trött jag blir på mig själv! De flesta bilder jag har på mobilen är mestadels på min två yngsta bröder, har endast två stycken på mamma. Här nedan är den ena av dom, och då ser man knappt.

Jag ångrar att jag bad mamma vara tyst i bakgrunden när jag filmade in mina bröder. För nu hade jag så gärna velat ha många bilder på henne och även höra henne prata!

Fan!!

DSC00631

 

 

DSC00745

Mamma ville att syskonen skulle ge mig lite kärlek då jag var ledsen efter att ha blivit dumpad. Dom lyckades <3

Bara ett barn

Jag är faktiskt fortfarande bara ett barn som faktiskt fortfarande behöver sin mamma!!! </3

 

 

Det gör så jävla ont! Så oerhört ont! I hjärtat. I själen. I kroppen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen åt?! Vart ska jag ta mig för att få träffa henne igen? Hur ska jag göra? Vart hittar jag henne? Jag behöver henne nu!!!

Det är så jävla orättvist! Jag tycker inte att jag förtjänar det här! Min mamma! Min mamma är den enda under hela min livslängd som har betytt mest för mig! Alltid! Hon har inte varit en vän som kommit och gott. Utan hon har varit där sen jag föddes, ja även innan tog hon sig bekymret att bära runt på mig i hela nio månader! Hon har varit min mamma, dotter, syster, bästa vän, värsta fiender. Vi var varandra för lika på vissa sätt att det kunde skapa problem i vardagen. Men vi var även så olika. Tänk er, två kvinnor (eller en ungdom-blivande kvinna), i samma hem, under samma tak, vid samma matbord under hela 16 år. Vilken turbulens! Enda tjejerna i huset, mens samtidigt, pmsbråk med kort stubin. Båda samtidigt. Herren jävlar vad jag kunde hata det då. Men herren jävlar vad jag saknar det NU! Det blev bara 16 år. Det borde ha blivit fler! Jag känner mig inte nöjd! Jag känner mig inte klar! Det skulle ha blivit många fler år!

Nu ångrar jag mig som satan att jag bodde med min dåvarande pojkvän! Varför kunde inte jag ha gjort som de allra flesta  studenter? Bo i ett studentboende två-tre nätter i veckan och spendera resterande nätter hemma i flickrummet hos föräldrarna? I mitt fall blev det så att jag träffade min mamma ca en gång i månaden. Och det är på tok för lite! Särskilt med tanke på vilken relation vi hade! Jag förstörde det! Jag förstörde mitt livs viktigaste förhållande! Och tack vare det tog det slut helt! Helvete!!

Jag villl inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte detta! Jag vill inte att hon ska vara död! Det går bara inte! Det är inte möjligt! Hur fan KAN det vara möjligt? 37 år?! Sexbarnsmamma! Det borde fan vara olagligt att dö när man har sån betydelse för så många! Hur i hela helvete kunde det sluta såhär?! Hur i hela världen kunde jag bli moderlös?!?!

När?! Hur?! Varför?! För vilken mening?!

 

images-1

 

image

 

 

 

 

 

Psykologen

Hej igen!

 

Jag har börjat gå till en psykolog igen! Vita villan som innan men en ny att samtala med då den tidigare har slutat. Den nya är jättebra och jag längtar varje gång då jag ska dit. Micke sa en gång (innan jag började hos psykologen) då vi bråkade att jag borde gå dit minst två gånger i veckan. Detta berättade jag lite skämtsamt till psykologen och hon höll med honom. – det känns som att då har jag verkligen mycket i mitt liv som måste bearbetas, då psykologen (som jag förövrigt inte betalar något till) också tyckte det.

Mitt dåliga mående har påverkat min och mickes relation negativt. Inte konstigt! När jag är ”klar” i huvudet och sinnet då förstår jag att det kan inte vara lätt att ungås, bo och vara ihop med någon som mår psykiskt dåligt. Det tar på båda två….

Jag är oerhört glad över att han inte har gett upp än! Min lille gosepojk <3

 

 

(Detta inlägg skrev jag någon vecka innan jul, men tydligen hade det lagts i utkast?Jag slänger upp att ändå)