Psykisk ohälsa

Hej!

 

Jag känner att nu börjar det bli värre igen. Varje dag när jag kommer hem från jobbet är det alltid något som jag och Micke bråkar om, oftast om att jag jämt är så sur. Jag är verkligen sur, eller snarare nerstämd, lättirriterad. Jag gömmer mig i duschen, undviker att prata. Jag orkar helt enkelt inte. Ont i huvudet, alltid trött. Jag känner hopplöshet, ingen livskänsla eller livslust. Jag vill bara försvinna, eller inget känna i alla fall. Det känns som att jag är här, men ändå inte ”här”. Jag lever som i en bubbla. Jag känner mig som en sombie. Jag går, jag andas, jag lyfter höger arm för att jag måste. Men jag är knappt medveten om det. Det blir allt vanligare att jag hör men ”lyssnar” inte. Denna veckan har jag gått och lagt mig tidigt. För att jag är riktigt trött. Mellan halv sju – nio har jag somnat, och sover tills att klockan ringer runt fem på morgonen. Men inte fan blir jag piggare för det….

 

Självklart påverkar detta tyvärr både privatlivet men också arbetslivet. Privat- Om Micke har jag ju redan skrivit om. Men om vänner och familj, jag är helt värdelös! Jag har inte många vänner, dom är få men goda. Dom skriver till mig, försöker hålla kontakten. Men jag orkar inte. JAG ORKAR INTE?!?! Va fan är det liksom?! Jag orkar inte skriva när jag har kommit hem från jobbet. Då har det fanimig gått långt när man inte orkar / kan svara sina vänner! Det gör ont i hjärtat för jag vill, jag vill att de ska känna sig älskade, inte glömda.

När det gäller arbetet – Mitt jobb är mitt prio 1! Det är det första jag ska klara av i vardagen så att jag kan få min lön, så jag kan betala hyra, räkningar och mat. För annars sitter jag i klistret. På mitt prio 1 gör jag verkligen allt för att hålla ett glatt humör och försöker alltid vara mitt trevliga jag. Jag har härliga arbetskamrater som förtjänar ett leende och en hälsning på morgonen. Men tyvärr blir det inte alltid så. Jag ser ofta ner i backen för att jag inte orkar hälsa, för att jag inte orkar fejka ett leende. Hur jävla långt har det inte gått då , om man inte orkar det liksom?!

Men själva arbetet då? Jag har ett minimalt självförtroende som gör att jag inte alltid vågar göra nya saker, jag vill liksom inte misslyckas, förstöra, låta material gå till spillo. Jag är långsam. Det är något som stör mig oerhört mycket! Alla på hela firman vet säkert om detta, även om de aldrig har varit på samma arbetsplats som jag. Visst, ja jag är lärling. Men jag är fruktansvärt långsam! Det funkar ju inte alltid i alla sammanhang, arbeten som vi utför har oftast ett slutdatum. När jag utför ett arbete, och känner på mig av handledaren att jag är slö, då tänker jag att jag måste lägga på ett kol. Jag blir stressad. Psykiskt, men inte fysiskt! Mina handlingar hänger liksom inte med vad jag vill! Det är så frustrerande och annorlunda, så jag har många gånger funderat på om jag har någon diagnos. ADHD liknande. Det hade ju förklarat ett och annat. Men jag har ingen aning om vad denna diagnos i sådana fall skulle kunna vara.

 

Anledningen till att jag skriver nu är för att idag var en väldigt dålig dag på jobbet. Jag var nära på att bryta ihop. Jag funderade på varför jag höll på med detta, varför detta yrke? Hur tänkte jag vid det valet? Jag är ju helt värdelös på det jag håller på med. Jag kan inte alls mycket. Jag har ändå varit med på självaste firman i ett och ett halvt år. Jag känner att jag borde kunna mer, ha en bredare kunskapskrets. Vara starkare. Det känns som att kolegor snackar bakom min rygg och undrar vad jag gör där. Jag börjar få dåligt samvete över att jag överhuvudtaget  får en utbetalning för mitt arbete. Det känns  som att jag inte är värld det. Tidigare har jag alltid tänkt ”Jag är bara lärling, jag är här för att lära mig. Finns det inget jag kan göra för stunden då städar jag eller gör någon annan sysselsättning. Jag kanske inte kan så mycket men jag vill lära mig och jag är arbetsam. Jag hinner inte kippa efter andan innan jag frågar efter nästa arbetsuppgift. Jag är absolut inget underbarn men jag försöker och är mer arbetsvillig än många andra”. Så känner jag verkligen inte idag. Jag är typ så deprimerad så att jag har tappat gnistan, gnistan för mitt arbete.

 

I skrivande stund gör det ont i hjärtat när jag själv hör vad jag tänker. Tappat gnistan och lusten för arbetet. Så ska det inte vara! Det är inte jag. Jag VET att jag är intresserad! Efter arbetsdagen och ett samtal med Micke, dök tanken upp, vad orsakar detta? När jag satt vid köksbordet dök ett ord upp i huvudet. ”Psykisk ohälsa”. Det kändes så rätt. Det är där jag är, det där är jag nu! Så jag googlade :

 

Allting är hämtat från ”www.1177.se”  Det är en vårdguid på nätet. Det kändes som en seriös källa. Jag har valt ut vissa stycken där jag känner igen mig. Jag tänker att det kan vara bra för många att läsa, för eget behov.

Jag märkte nu när jag har klippt och klistrat att det ser väldigt rörigt ut. Gå i stället in på sidorna och läs det som verkar vara intressant. Jag tror att många kan få svar på tal där!

http://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Sjukdomar-och-besvar/Utmattningssyndrom/

http://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Sjukdomar-och-besvar/Depression/

————————————————————————————————————————————

 

Utmattningssyndrom

Symtom

Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska. Oftast har man haft ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre tid innan man blir sjuk. Ett vanligt symtom är att man upplever en stor trötthet som, hur mycket man än försöker, inte går att vila bort. Andra symtom är minnesstörningar, oro och ångest, sömnproblem och hjärtklappning.

Påfrestningar både i arbetslivet och privatlivet

Tempot i arbetslivet är ofta högt och många upplever en stark press på jobbet. Om man har ett arbete som tar energi och kraft utan att ge tillräckligt mycket tillbaka, kan det i längden leda till att man blir utmattad. Men även påfrestningar i privatlivet kan vara utlösande. Långvarig arbetslöshet, dödsfall, sjukdom eller en separation är svåra händelser som de allra flesta upplever som stressande.

Både kroppsliga och psykiska symtom

Vanligen har insjuknandet föregåtts av ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre period. Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska.

Känslomässiga

  • Lättirriterad, orolig och nedstämd. Det är också vanligt att man har ångest.

Tankemässiga

  • Försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att planera och genomföra uppgifter.

Sömnstörningar

  • Svårt att somna och/eller många uppvaknanden under natten.

Trötthet

  • Energilöshet, trötthet som är svår att vila bort, utmattning.

Kroppsliga

  • Hjärtklappning, magkatarr, förstoppning, högt blodtryck, värk, överdriven ljudkänslighet.

Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man ”går in i väggen”. Man kan då plötsligt få svårt att orientera sig, svårt att göra vanliga saker som till exempel att låsa upp en dörr, bli förvirrad, känna stark ångest och få yrsel.

 

Att vara närstående till någon med uttmattningssyndrom

Vad kan man göra som närstående?

Om man har någon i sin omgivning som har fått eller är på väg att få utmattningssyndrom är det viktigt att man förstår att det kan vara ett allvarligt tillstånd. Orkar man kan man själv försöka avlasta genom att exempelvis passa barn, handla eller göra andra ärenden. Det är också bra att försöka komma ihåg att den som har utmattningssyndrom gör så gott han eller hon kan. Även små krav, som att gå ut med soporna eller tömma diskmaskinen, kan kännas överväldigande. Därför är det bra att vara lyhörd och låta den som är sjuk själv bestämma takten, samtidigt som man försöker uppmuntra och stötta. Eftersom den som är sjuk kan behöva stöd under lång tid, är det lika viktigt att själv försöka hålla en bra balans och ta hand om sig själv.

Genom att lära sig mer om stress och konsekvenserna av stress, kan man lättare förstå vad som händer och vad den som är sjuk upplever.

 

Depression 

Symtom

Om man har en depression känner man sig sällan glad, inte ens när man gör sådant man vanligtvis brukar gilla. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra. Man får ofta ångest, svårt att koncentrera sig och sover dåligt. Sexlusten minskar eller försvinner helt.

Depressionen kan också kännas i kroppen på olika sätt. Förutom trötthet är det vanligt att man har besvär med hjärtklappning eller har ont i ryggen eller magen.

När man är deprimerad kan man få tankar om att det vore bättre att vara död. Ofta är det kopplat till känslor av ångest, självförakt och missmod inför framtiden. Om man är riktigt deprimerad kan det gå så långt att man försöker ta sitt liv.

 

En vanlig sjukdom

Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Depressioner är betydligt vanligare när man är äldre, särskilt bland äldre som vistas på sjukhem eller inom sjukvården.

Långt ifrån alla som är deprimerade söker hjälp i vården. Antingen är man inte medveten om att man har en depression eller så drar man sig för att söka hjälp, för att man skäms eller inte törs eller för att man ser sina besvär som något som hör livet till och som man måste stå ut med att klara av själv.

För de allra flesta går en enstaka depression över på ungefär ett halvår, men det kan vara en mycket besvärlig period och det är viktigt att be om hjälp för att lindra effekterna av depressionen.

Låg självkänsla

Depression gör ofta att man får svårt att känna starka, positiva känslor för andra och man tycker också mindre om sig själv och kan ha tankar om att vara dålig eller värdelös.

Ibland kan den låga självkänslan göra att man tror att andra inte vill en väl eller kanske talar illa om en, fast det kanske inte alls stämmer med verkligheten. De negativa tankarna upprepas och man ältar misslyckanden och känslor av otillräcklighet.

Att vara närstående till någon med depression

Viktigt med stöd från närstående

För en anhörig eller närstående kan det ibland vara en svår uppgift att hjälpa och stödja en deprimerad person. En person med lätt eller medelsvår depression kanske inte uppfattas som sjuk, utan mest sur och ointresserad. Det kan kännas tungt att inte få det gensvar man är van vid av någon som står en nära.

En djupt deprimerad person kan ha svårt att få vardagen att fungera. Kanske behöver han eller hon praktisk hjälp. Depressionen påverkar relationen på ett sätt som kan göra att den som är närstående också kan behöva hjälp, stöd och avlastning för att orka.

Om man under lång tid lever med en deprimerad person kan det vara svårt att veta vilka krav man kan ställa och hur mycket man själv ska försöka hjälpa till. Det kan vara en svår balansgång mellan att vara hjälpsam och att känna att man tar över.

 

————————————————————————————————————————————-

 

Ursäkta det långa inlägget.

Efter att ha läst all information känner jag som en lättnad. Nu fattar jag lite. En förklaring till mitt mående liksom. Och kanske kan någon mer förstå mig.  ?

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Psykisk ohälsa

  1. Hej gumman! Jag känner väl igen detta för jag har ju varit där själv. Det är ju jättedåligt att du inte får bättre hjälp av sjukvården! Tyvärr kanske det innebär att byta terapeut (om jag minns rätt var det ju maxat antal gånger med den du hade och sedan uppehåll, det begrep jag aldrig vad det var bra för!). Finns det verkligen ingen inom öppensjukvården (nån hälsomottagning?) som kan ge dig mera? Jobbigt byta terapeut ja, men ännu jobbigare väl att gå utan… <3 Kram på dig!

  2. Hmm, idag kanske du mer förstår varför jag blev upprörd att du slutade medicinera efter bara några få veckor… Man kan inte ge upp bara!
    Du måste själv inse att du behöver hjälp på VC och utprova ny medicin. Det är inget att skämmas för att söka hjälp- de finns ju där för att hjälpa och du fick en bra läkarkontakt!
    Älskade Em, jag kan inte hjälpa och stötta dig om du inte själv vill bli hjälpt.
    Men jag finns här- ALLTID!
    Puss o kram<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>