Det gör så ont att leva!

Hej! Länge sen sist, igen..

Micke är på utbildning igår, idag och i morgon. Så jag är ensam hemma. Det känns väldigt konstigt när man inte är van vid det.

Jag vet inte om det är för att jag är ensam, eller om det bara blev idag,? Men jag kom och tänka på mamma. Eller rättare sagt, minnen från beskedet om hennes död spelades upp i mitt huvud. Och då kom känslorna igen. Smärtan. Det gjorde inte bara ont i själen, utan i kroppen, fysiskt. Jag började gråta, det var faktiskt inte bara små oskyldiga tårar som föll sakta ner för kinden, utan det var mer än så. På ett sätt var det skönt, samtidigt slutade det tvärt även att jag inte kände mig klar med sorgarbetet. Jag är verkligen kass på att sörja! Jag undviker det så gott det går. För sörjer jag inte, då finns det inget att sörja, ingen att sakna, ingen att ha mist liksom.

 

När jag stod i duschen och grät, då tänkte jag på att jag aldrig är glad. Visst jag kan le, skratta. Men jag är inte glad. Jag har liksom inte känt av glädjen i kroppen. Även om det så varar i en minut…. För jag kommer ihåg den känslan! Det känns så tråkig. Att aldrig vara glad. Jag vill ju inte vara den där dystra tjejen på jobbet, hon som sänker stämningen när hon kommer in i rummet. Jag kämpar så med att vara glad på jobbet, men vissa dagar då går det bara inte, då bara ryter jag åt kolegorna istället. Jag försöker minnas ett ögonblick då jag var glad, senast. Jag kommer inte ihåg…? Kanske var det när jag var på g med Micke, men annars finns det nog inget ögonblick efter att mamma dog. Jag minns visserligen inte innan hennes död heller, men jag vet att jag kommer ihåg känslan från då.

 

Det känns som att ingen förstår. Det känns som att ingen har känt denna smärta som jag känner. Smärtan som jag får genomlida. Jag känner mig så ensam. Men jag vet ju att jag inte är ensam om denna sorg, sorgen efter min mamma. Jag vet så mycket väl att vi är fler! Men denna egokänslan, den gör det inte bättre om smärtan. Smärtan ökar istället.

 

Tanken vid att livet är mer negativt än positivt. Tanken vid att man aldrig är glad. Tanken vid att sorgen, saknaden och smärtan är så stor så det tar i överhand. Tankarna gör en osäker på om man ska behöva genomlida ett helt liv. 20 år. 60 till om naturen får ha sin egen gång. Det är rätt så lång tid till. Tänk hur många älskade man kommer hinna förlora på den tiden. Usch vilken jävla hemsk tanke! Nää nu vill jag bara sova! Godnatt!

 

Det gör så ont att leva!  (Och då har det ändå gått 1,5 år sen hon dog…!)

 

images-1

hur-kommer-man-over-en-sorg--1163851

image

image

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>