Satans jävla skithelve

Jag försöker att glömma. Jag vill inte bli påmind om att min mamma är borta. Jag ignorerad det. Så väl jag kan.

Men när jag väl blir påmind om vad som faktiskt har hänt, att det har hänt, varför det har hänt, hela jävla röran! Då brister det för mig! Med den här hemska känslan i kroppen som är plågsammare än det plågsammaste i världen fortsätter jag att neka det! Det är för jobbigt! Det är hemskt! Ofattbart! Meningslöst! Inte sant! Inte verkligt! Det kan bara inte vara sant!

Den här smärtan som jag – vi bär på är fan livshotande! Jag känner nu att det måste fan vara omöjligt att överleva denna smärta, om den får hålla på varje dag, år in och år ut. Det kan inte vara möjligt. Det känns som att hela kroppen, organ, själ tynar bort. Ett gift sprids i kroppen fortare än en löpeld. Man blir lealös. Mållös. Ett offer. Man blir en…. En…. En….. Aa jag kan inte beskriva det bättre…. Jag finner inga ord!

Liten, ensam, sårad,

 

Herrenjävlar vad jag nu i skrivande stund önskar att byta liv med någon som aldrig känt sorg. Ojojoj va livet hade varit lätt, underbart då.

Micron

Hej hej.

 

För några dagar sen skulle Micke värma något i micron. Han ställde den på, vi säger 2 minuter. Men efter 5 minuter då hade den där grejen flyttat sig till 7 minuter! Alltsån upptäckte vi för första gången att micron håller på att gå sönder!

 

– Aja det gör inte så mycket, man kan hitta en micro för ca 500:-, så det är lugnt.

– Jag tänker INTE slänga den!

– Nähe och vart ska du ha den då? Inte i förrådet som redan är överfullt i alla fall.

– Joo! Där kommer den stå, till ingen nytta, men slänga den det kommer jag aldrig göra! Det var mammas micro!!!

 

Där ja…. Antingen var jag bara jävligt känslig den dagen, eller så bara är det otroligt känsligt när det gäller mammas grejer. Jag började gråta, lipade som en sill. Jag försökte sluta, jag visste ju hur barnsligt det det är! Att jag ska spara mammas gamla micro som är sönder…. Den kommer bara stå i förrådet, ta plats och samla damm. Helt meningslöst! Men ändå, jag kommer inte slänga den för det!

 

Förklaringen till detta beteende är väl att jag minns henne genom hennes grejer, även om det så är något vardagligt, tråkigt som en micro. Det känns väl som att slänger jag hennes saker, då slänger jag en del av henne. Då blir det ännu mindre saker och minnen kvar av  henne. Ännu mindre kvar av henne. Hon behöver inte försvinna mer än vad hon redan har gjort. Slänger jag hennes grejer då är det som att hon har dött. Och så är det ju inte…..! </3

 

Helvetes ***** ***** *** ** ****** *** *** *** ****** **** *** ** ******