Satans jävla skithelve

Jag försöker att glömma. Jag vill inte bli påmind om att min mamma är borta. Jag ignorerad det. Så väl jag kan.

Men när jag väl blir påmind om vad som faktiskt har hänt, att det har hänt, varför det har hänt, hela jävla röran! Då brister det för mig! Med den här hemska känslan i kroppen som är plågsammare än det plågsammaste i världen fortsätter jag att neka det! Det är för jobbigt! Det är hemskt! Ofattbart! Meningslöst! Inte sant! Inte verkligt! Det kan bara inte vara sant!

Den här smärtan som jag – vi bär på är fan livshotande! Jag känner nu att det måste fan vara omöjligt att överleva denna smärta, om den får hålla på varje dag, år in och år ut. Det kan inte vara möjligt. Det känns som att hela kroppen, organ, själ tynar bort. Ett gift sprids i kroppen fortare än en löpeld. Man blir lealös. Mållös. Ett offer. Man blir en…. En…. En….. Aa jag kan inte beskriva det bättre…. Jag finner inga ord!

Liten, ensam, sårad,

 

Herrenjävlar vad jag nu i skrivande stund önskar att byta liv med någon som aldrig känt sorg. Ojojoj va livet hade varit lätt, underbart då.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>