Körkort igår…..

Under ca 7-8 veckor har jag verkligen försökt att glömma bort allt annat jobbigt. Jag har fasat lite för hur jag skulle må när jag väl får slappna av efter körkortet. Jag kände i början att det finns inte utrymme för sorg, depression, ledsamheter. Det här med körkortet var någonting stort och allvarligt, så jag fick absolut inte sjunka ner, bli sämre än jag mådde.

 

Jag har ändå mått rätt så bra den senaste tiden. Eller det kan ha och göra med att jag inte har velat tänka (?).

Men idag. Idag har jag varit ensam hemma, sovit ut lite. Diskat. När jag höll på att diska då föll det över mig, en del iaf. Jag tänkte på mamma. Jag har innan vetat att hennes sista pojkvän misshandlade henne vid två tillfällen som jag vet iaf. Men nu har jag även fått höra att det var nog näst intill vardagsmat för henne.

 

Den tanken gör så att det knyter sig i magen på mig. Jag blir,,, borta? Jag försvinner i tankarna. Jag ser framför mig hur hon får stryk, hur ont hon får, va rädd hon blir! Nu börjar mina tårar rinna och ilskan tar över! Ilskan på den där jävla karln som inte förtjänar ett liv i samhället, utan på en klinik eller fängelset! Satan va jag hatar honom! (och det tycker jag att jag har all rätt till (!?) )

Men ilskan är inte bara riktad mot honom. Utan mot mig själv!! Varför tog inte jag ansvaret, som den kärleksfulla dotter jag var, som älskade sin mamma över allt annat! Varför tog inte jag mitt ansvar och räddade henne?! Varför frågade jag inte ens om hur hon mådde?! Om hur hon hade det i förhållandet?! En gång när jag ifrågasatte förhållandet med honom, då typ accepterade jag hennes svar, eller jag ville inte gå in i det, jag ville inte veta. Jag blundade.

 

Jag önskar så mycket att jag fortfarande hade kunnat bo hemma då. För då hade jag vetat hur det låg till. Då hade jag kunnat göra någonting! Om han ens hade fått bosätta sig hemma hos oss, för mig. Under tiden då jag bodde hemma hos mamma, när jag kände att någonting inte var riktigt rätt, då kunde jag göra livet till ett helvete för mamma. Även om hon menade att hon var kär, men jag såg någonting annat, då blev jag den mest PMSade ungen som troligtvis existerat. Möbler kunde kastas runt. Jag gjorde allt i min makt för att hon inte skulle bli tillsammans med just den där killen. Eller göra ett visst val. Jag kunde vara hemsk, men jag gjorde det för hennes bästa. Jag önskar att jag hade kunnat göra det igen, för två år sen. För då hade hon inte varit död!

 

Folk säger att hon var vuxen. Att hon gjorde valen själv. Att hon får ta konsekvenserna. Men jag, som har alldeles för bra inlevelse och känner alldeles för mycket empati för folk, jag förstår att det inte är lätt att leva i en relation där man blir misshandlad! Man vågar inte dra sig ur relationen, för det går inte att göra utan att partnern får ”psykbryt”. Och då skulle det kunna bli den sista misshandeln i personens liv. Och är det dessutom barn inblandad, då är (i detta fall kvinnan) livrädd över att barnen ska få lida. Visserligen lider barnen under dessa omständigheter, om de bor ihop. Men kvinnan i skräck tänker inte så. Att det blir bättre av att lämna. Kvinnan i skräck tänker bara ”Om jag gör rätt, säger rätt, handlar rätt, om barnen beter sig, då klarar vi oss från stryk idag”, ”Om vi lämnar, då dödar han inte bara mig, utan barnen också”.

 

Så nej. Jag försvarar min mamma in i det sista! Det var inte bara att lämna honom. Det var svårare än så. Hon behövde hjälp! Stöttning! Först och främst inse att hon inte förtjänade att leva så! Hon behövde hjälp! Och vart var jag då?! Ja tydligen inte där för henne….!

 

Hade jag fått henne ifrån det där förhållandet, då hade hon levt idag. Det vet jag. Nu menar jag verkligen inte att han mördade henne! För det gjorde han inte. Men en relation med honom, blev för min mamma, hennes död. Vissa människor ska bara inte vara tillsammans. Inte ens ha en kompisrelation. En annan kvinna hade säkert varit mycket bättre för denna karl. Men inte min mamma. Hon var för svag redan innan de träffades.

 

Jag tänker på min mamma. När hon blev misshandlad, då blev hon förstås rädd. Men hon var även rädd de dagar då hon inte hade fått sig en smäll. Tänk er att leva så. Vilket jävla helvete!

 

 

 

En tanke, som har blivit ett konstaterade för mig,,,

En rädd människa, oavsett ålder, kön, bakrund. Om en människa är rädd, då blir denne som ett litet barn. Ett litet barn som behöver en öppen famn, värme, stöd, tröst, kärlek, en räddande insats. Även om denna ”lilla rädda barn” själv har sex barn,  som ska vara den öppna varma famnen för sina sex barn, så behöver fortfarande  denna ”lilla rädda barnet” en öppen famn.

 

Alla behöver ha en varm och kärleksfull människa vid sin sida. Ta hjälp av denna underbara människa om du så slagit dig i tån, haft en jobbig dag i skolan / jobbet, är i en ekonomisk kris, är i ett relationsproblem, är i sorg osv. Men räkna med att du måste vara där, vara tapper, ha öronen öppna, försöka ge förnuftiga exempel tillbaka. Och detta gäller inte bara till denna underbara personen, utan till alla du vill väl <3

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>