Vad vet jag?

Hej. Nu var det ett tag sen sist.

 

Anledningen till att jag inte har skrivit på flera månader är för att jag har en ny pojkvän som jag nästintill flyttade in till. Och då har jag inte känt för att sitta och skriva och börja storböla när han är med. Jag undviker verkligen att tänka, sörja och bearbeta. Men jag känner att jag måste göra det för att komma vidare.

Jag har fram tills nu gått till en psykolog sen i somras. En dag i veckan. Jag ansökte om att få komma dit då jag kände att jag behövde hjälp på traven med att sörja, att komma vidare. Det har varit givande. Men jag känner väl att jag inte har kommit dit jag ville gällande mamma. Jag gömmer fortfarande undan tankarna när de smyger på. Jag känner mig liksom inte klar med henne. Men samtidigt har vi pratat om henne många gånger. Men man kanske aldrig blir ”klar” med sorgprocessen? Vad vet jag? Jag är bara en ungvuxen på snart 21 år. Som tur är har jag ändå inte förlorat så många nära och kära. Så jag kanske är klar? Eller så är jag bara besviken för att jag inte kan prata henne tillbaka…? Vad vet jag?

 

Jag och psykologen har återkommande gånger pratat om min uppväxt. Om det ansvarstagande som jag har. Som jag måste släppa på. ”Du har bara ansvar för dig själv. Du har inte ansvar för någon annan. Du ansvarar endast för ditt eget liv. Det är ditt ansvar att ditt liv blir så bra och fulländad som möjligt.” Det låter ju sunt och förnuftigt. Det hade jag lätt kunnat säga till en vän. Men ändå är jag där för att ställa upp för människor innan jag ens hinner tänka själv om jag vill det eller inte, om jag kan det eller inte.

Han ifrågasatte varför jag jämt säger ja, och aldrig nej. Om jag inte känner för något då ska jag inte göra det. Men ändå säger jag okej. Han frågade om jag var rädd för att bli lämnad ensam. Att jag var rädd för att människor skulle vända mig ryggen till om jag inte ställde upp. Jag menade bara att jag var väluppfostrad. Men kanske ligger det något i det? Vad vet jag?

Det omhändertagande som jag har. Han tror att det är för att jag ”tog hand” om mamma. Jag tar hand om människor nu för att jag är rädd att förlora dom, tex att dom ska dö ifrån mig, om jag inte räddar dom. Jag misslyckades ju förra gången. Och det kommer jag aldrig förlåta mig själv för. Jag ger lätt upp mitt liv och min vardag, mitt bästa, för att rädda de värdefulla människorna i mitt liv. För jag vill inte vara med om ytterligare förluster.

När man gör vad man kan för andra, då hinner man inte med sig själv. Jag skulle säga att jag är mogen för min ålder och att jag har alldeles för mycket i min ”ryggsäck”. Min livsryggsäck är packad. Men den ligger på minus när det gäller min egna utveckling. Hade jag haft en ”normal” uppväxt, tillåtit mig själv att vara tonåring då hade jag haft mer självkänsla. Obs! Det är skillnad på självkänsla och självförtroende! Självkänsla är det livsnödvändiga. ”Varför skulle någon vilja vara med mig? Varför skulle någon älska mig? Varför skulle någon ställa upp på mig? Varför är jag värd en plats på denna jord? Varför vill denna arbetsgivare ha just mig? Varför är jag bra?” Kan man svara på dessa frågor då har man en grund av självkänsla. Det är förmodligen denna självkänsla som jag saknar som gör att jag blir så blyg bland folk. Att det behövs mer tid för att jag vågar visa mitt rätta jag. Jag måste verkligen känns mig trygg med människor för att våga prata om vad som helst. Det har verkligen blivit bättre på några år. Men jag har mycket mycket kvar att jobba på.

Och jag funderar på. Vad är det som behövs i mitt liv för att jag ska utvecklas? Utvecklas som människa, veta vad jag står för, hur ska jag hitta mig själv? Hur ska jag komma fram till vem jag är? Jag tänker, måste jag vänta tills dess att jag är vuxen? Har barn? Men vadå? Vet alla vuxna vem dom är? Är alla med barn trygga i sig själva? Det tror jag faktiskt inte. Många kanske, men långt ifrån alla. Men vad vet jag?

Ja nä jag har kommit fram till att jag inte vet mycket. Det är verkligen svårt att vara barn idag. Det är svårt att vara ungdom idag. Det är svårt att även vara vuxen och förälder idag. Det är fan svårt att leva. Det är inte lätt. Men alla andra verkar lyckas, då gör väl jag det med? Eller vad vet jag?

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>