I morgon är dagen här

Jag har ju som sagt inte tänkt på henne så mycket det senaste halvåret. Ännu mindre sörjt och gråtit. Typ ingenting alls. Men ikväll. Ikväll när jag för första gången på länge var ensam när jag stod och diskade, då blev jag känslomässigt nere, ledsen, klyven. Utav en annan anledning. Men sen kom jag och tänka på henne. Att redan i morgon har det gått 3 år sedan som hon dog. Då brast det. Jag vet inte ens om disken blev ren, jag såg ingenting. Jag kände mig för första gången som en människa igen, nu kunde jag tydligen det där som maskiner är inställda på att inte göra, gråta. Och jag lät mig vara där ett tag. Jag hade hittat ”Life sucks”, en lista på spotify som jag kände var passande. Men nu i sittandes skrivande stund lyssnar jag på Céline och Bonnie Tyler från ”Mamma Maries låtar” då jag känner att jag behöver få ut mer.

 

Låtarna för mig tillbaka i tiden. Tex när mamma storstädade med hög volym med sina 80-90-tals låtar, som jag så mycket väl kände igen. Minnet får mig att känna att hon trivdes där och då, musiken och hon fick det att se ut som att det var kul att städa. Hon diggade, dansade, log och sjöng med. Jag vet inte om jag gjorde det då som liten, men nu kan jag se mig själv som en liten ovetande flicka i den grymma värld som vi lever i, men att jag satt där i soffan och studerade mamma. Med ett leende på läpparna, med en glad känsla i magen. Men jag kanske studerar henne nu, ifrån mitt minne? Jag försöker få fram en klar bild av henne i mitt huvud. Men jag blir besviken. Jag tror mig se hennes kroppsspråk och rörelsemönster, men jag ser inte ansiktet så detaljerat som jag vill. Faan att man aldrig använde en mobil eller filmkamera – och spelade in henne. I vardagen liksom. Jag tog ju bara kort på mina yngsta söta småbröder. Det ångrar jag som faan nu. Jag hade behövt se detta minne på en skärm. Få se henne. Hela henne. Från topp till tå. Och gärna få höra hennes röst. Få se hennes ansikte. Hennes något speciella läppar. Hennes trötta hy. Hennes tjocka bruna hår, som hon visserligen oftast hade uppsatt. Jag hade behövt se det för att bli påmind om att hon faktiskt har funnits. Bli övertygad om att dessa minnen inte bara är suddiga fantasier. Bli påmind om att jag har haft en förälder som tog hand om mig. Som älskade mig. Kramade om mig. Fostrade mig. Tjatade på mig. Tröstade mig. Älskade mig…..

 

Nu när jag för stunden är med på att detta har varit verklighet, då tänker jag att ”vart faan är hon?!” Och så är jag tillbaka till att det känns så overkligt att hon är borta. Vadå död? Hur kan man bli det på bara 3 år? Hur kan man det på en dag? Hur kan man det bara över 15 minuter? Hur är det möjligt? Hur kan hon vara borta, för alltid?! Liksom, kommer jag aldrig mer få kunna träffa henne? Vad är det för sätt?! Ta mig till henne. Jag saknar henne. Jag har inte träffat henne på några dagar nu.

Det är helt sjukt, jag blir förlorad i tid och rum. Eller vad man nu säger…? Men hur kan hon vara borta? I redan 3 år?! Tanken på att i morgon vara medvetande om att vid ettiden veta att ”nu dog hon”. Det får mig att vilja spy. Jag känner mig så kräkig. Jag vill inte. Det känns som att hon kommer dö på nytt. Som att hon lever nu men kommer dö igen. I morgon. 13 september 2016. Då kommer fredagen den 13 september 2013 återupprepas. Värsta dagen i mitt liv, utan tvekan.

image

image

Framsteg?

Hallå folket!

Nu var det väldigt länge sen som jag skrev, ungefär ett halvår. Och ni ska veta att det har hänt mycket på det halvåret!

Jag har blivit singel, jag har fortsatt gå till psykolog fram till midsommar, jag har skaffat mig nya vänner, jag har varit ute och festat-och trivts bra i dessa miljöer, jag har blivit mer framåt, piggare, väldigt mycket gladare! Jag har för första gången fått känna på att få vara ungdom. Jag har helt enkelt mått bra. Vilket är jätteskönt men en konstig känsla. Däremot har jag i stort sätt inte tänk på mamma en enda gång. Vilket inte kan vara bra, men det tråkiga och dystra har liksom inte fått någon plats i mitt nya glada liv.

 

Men nu närmar sig hennes 3-årsdag. Så nu har hon kommit på tal, och varit något närvarande i tanken. Så jag tänkte att det kan vara nyttigt att skriva om det, så att jag måste tänka på henne. Men för stunden är det trögt. Jag kommer inte på vad jag ska skriva. Det kan ha och göra med att jag ligger hemma och är sjuk, jag orkar ingenting. Så jag får återkomma.

 

Ha det gott!

14256610_1262669653783927_1326284996_n