Hur kunde jag bli så bra?

Allt oftare nu för tiden har tanken slagit mig. Och frågan har ställts två gånger av några andra. Hur kunde jag bli så bra? Hur kan jag ha lyckats hamna här där jag är idag? ”Du har i princip bara haft tuffa motgångar i ditt liv. Och du tar inte ens till cigarretter som många andra gör för mindre”. Nu tänker jag inte bara på mammas bortgång. Men när folk har påstått och sagt till mig att jag inte har haft det lätt, då har jag bara ryckt på axlarna och menat att det är väl inget speciellt. Men nu har jag börjat inse att jag hade det nog inte så lätt, inte alltid så bra.

 

Nää. Inte alls faktiskt. Jag har alltid haft dåligt självförtroende och självkänsla. Varit typ svag. Att jag inte har sökt tröst i alkohol, cigarretter, droger, eller att jag har uppehållit tankarna med brottslighet eller sex är fan coolt. Eller att jag ens lever. Jag hade mycket väl kunnat haft ett helt annat liv nu. Inget jobb, körkort, boende, familj som för det mesta stöttar mig. När jag mådde som sämst, hade jag haft tillgång till droger, och jag gjorde det dumma beslutet att prova, då hade jag utan tvekan varit i skiten nu. Jag har många gånger känt hopplöshet och viljan att försvinna.

Men utav någon anledning hamnade jag inte där..? Tur? Eller är det så man är stark? Jag tror att mycket har att göra med att jag har sådan plikttrohet. Familjen har alltid velat ha en bra stark flitig tjej, och jag valde den bättre vägen framför den sämre. För deras skull. Inte för att jag kände för det. Men så har tanken slagit mig,, mitt liv är inte över än. Nästa livskris kanske gör att mitt liv vänder. Det finns ändå en gräns av hur mycket man som människa klarar av. Jag kanske överlever, men jag kommer kanske inte vara människa.

Hur kunde jag bli så bra hittills?

 

Bild 3

Bild 2

Hennes födelsedag

I morgon, den 28 mars , skulle hon ha fyllt 41 år. Det är ofattbart. 41 är ju ingenting! Hon hade minst halva livet kvar att leva. 41 år till att vara närvarande med sina barn, vara med i deras uppväxt, ge dom kärlek, läxa upp dom, vara orolig, älska dom, bli stolt. Hon var absolut inte klar här på jorden och vi barn var verkligen inte redo att bli utan mamma så tidigt.

Jag tänker på henne alldeles för sällan. Jag vill inte. Det gör för ont. Tänker jag inte på henne eller inser att hon en gång i tiden har funnits och att hon nu är borta, då finns det inte. Men jag inser nu att jag inte har kommit över henne. Om man nu kan göra det?

Att neka och glömma är förmodligen inte det bästa. Men det är liksom allt eller inget som gäller. Vara glad och leva mitt liv, eller ständigt vara ledsen och deprimerad.

 

Det var inte länge sen som jag fyllde år. Nu slår det mig att jag har överlevt 4 födelsedagar utan henne. Hur har jag lyckats? Hur kunde tiden gå så fort?

 

BildBild 1

 

Från denna helgens födelsedagsfirande för släktens alla marsbarn

 

 

 

IMG_4408

 

Mammas sista födelsedag, 2013, 37 år gammal </3

 

DSC00407

 

Första eller andra födelsedagen ifrån oss

IMG_4458

Grattis på 41-årsdagen älskade mamma! <3