Om emeliepemelie

Hej, jag heter Emelie och är 18 år. Denna bloggen kommer mestadels handla om min sorg, förlust och saknad efter min plötsligt bortgångna mamma. Ni kommer kunna läsa om jobbiga känslor, tankar och hur jag försöker få tillbaka mitt liv och livslusten igen. En negativ blogg blir det helt enkelt då jag behöver skriva av mig, så valet att läsa är upp till dig. Ha det gott!

Hur kunde jag bli så bra?

Allt oftare nu för tiden har tanken slagit mig. Och frågan har ställts två gånger av några andra. Hur kunde jag bli så bra? Hur kan jag ha lyckats hamna här där jag är idag? ”Du har i princip bara haft tuffa motgångar i ditt liv. Och du tar inte ens till cigarretter som många andra gör för mindre”. Nu tänker jag inte bara på mammas bortgång. Men när folk har påstått och sagt till mig att jag inte har haft det lätt, då har jag bara ryckt på axlarna och menat att det är väl inget speciellt. Men nu har jag börjat inse att jag hade det nog inte så lätt, inte alltid så bra.

 

Nää. Inte alls faktiskt. Jag har alltid haft dåligt självförtroende och självkänsla. Varit typ svag. Att jag inte har sökt tröst i alkohol, cigarretter, droger, eller att jag har uppehållit tankarna med brottslighet eller sex är fan coolt. Eller att jag ens lever. Jag hade mycket väl kunnat haft ett helt annat liv nu. Inget jobb, körkort, boende, familj som för det mesta stöttar mig. När jag mådde som sämst, hade jag haft tillgång till droger, och jag gjorde det dumma beslutet att prova, då hade jag utan tvekan varit i skiten nu. Jag har många gånger känt hopplöshet och viljan att försvinna.

Men utav någon anledning hamnade jag inte där..? Tur? Eller är det så man är stark? Jag tror att mycket har att göra med att jag har sådan plikttrohet. Familjen har alltid velat ha en bra stark flitig tjej, och jag valde den bättre vägen framför den sämre. För deras skull. Inte för att jag kände för det. Men så har tanken slagit mig,, mitt liv är inte över än. Nästa livskris kanske gör att mitt liv vänder. Det finns ändå en gräns av hur mycket man som människa klarar av. Jag kanske överlever, men jag kommer kanske inte vara människa.

Hur kunde jag bli så bra hittills?

 

Bild 3

Bild 2

Hennes födelsedag

I morgon, den 28 mars , skulle hon ha fyllt 41 år. Det är ofattbart. 41 är ju ingenting! Hon hade minst halva livet kvar att leva. 41 år till att vara närvarande med sina barn, vara med i deras uppväxt, ge dom kärlek, läxa upp dom, vara orolig, älska dom, bli stolt. Hon var absolut inte klar här på jorden och vi barn var verkligen inte redo att bli utan mamma så tidigt.

Jag tänker på henne alldeles för sällan. Jag vill inte. Det gör för ont. Tänker jag inte på henne eller inser att hon en gång i tiden har funnits och att hon nu är borta, då finns det inte. Men jag inser nu att jag inte har kommit över henne. Om man nu kan göra det?

Att neka och glömma är förmodligen inte det bästa. Men det är liksom allt eller inget som gäller. Vara glad och leva mitt liv, eller ständigt vara ledsen och deprimerad.

 

Det var inte länge sen som jag fyllde år. Nu slår det mig att jag har överlevt 4 födelsedagar utan henne. Hur har jag lyckats? Hur kunde tiden gå så fort?

 

BildBild 1

 

Från denna helgens födelsedagsfirande för släktens alla marsbarn

 

 

 

IMG_4408

 

Mammas sista födelsedag, 2013, 37 år gammal </3

 

DSC00407

 

Första eller andra födelsedagen ifrån oss

IMG_4458

Grattis på 41-årsdagen älskade mamma! <3

I morgon är dagen här

Jag har ju som sagt inte tänkt på henne så mycket det senaste halvåret. Ännu mindre sörjt och gråtit. Typ ingenting alls. Men ikväll. Ikväll när jag för första gången på länge var ensam när jag stod och diskade, då blev jag känslomässigt nere, ledsen, klyven. Utav en annan anledning. Men sen kom jag och tänka på henne. Att redan i morgon har det gått 3 år sedan som hon dog. Då brast det. Jag vet inte ens om disken blev ren, jag såg ingenting. Jag kände mig för första gången som en människa igen, nu kunde jag tydligen det där som maskiner är inställda på att inte göra, gråta. Och jag lät mig vara där ett tag. Jag hade hittat ”Life sucks”, en lista på spotify som jag kände var passande. Men nu i sittandes skrivande stund lyssnar jag på Céline och Bonnie Tyler från ”Mamma Maries låtar” då jag känner att jag behöver få ut mer.

 

Låtarna för mig tillbaka i tiden. Tex när mamma storstädade med hög volym med sina 80-90-tals låtar, som jag så mycket väl kände igen. Minnet får mig att känna att hon trivdes där och då, musiken och hon fick det att se ut som att det var kul att städa. Hon diggade, dansade, log och sjöng med. Jag vet inte om jag gjorde det då som liten, men nu kan jag se mig själv som en liten ovetande flicka i den grymma värld som vi lever i, men att jag satt där i soffan och studerade mamma. Med ett leende på läpparna, med en glad känsla i magen. Men jag kanske studerar henne nu, ifrån mitt minne? Jag försöker få fram en klar bild av henne i mitt huvud. Men jag blir besviken. Jag tror mig se hennes kroppsspråk och rörelsemönster, men jag ser inte ansiktet så detaljerat som jag vill. Faan att man aldrig använde en mobil eller filmkamera – och spelade in henne. I vardagen liksom. Jag tog ju bara kort på mina yngsta söta småbröder. Det ångrar jag som faan nu. Jag hade behövt se detta minne på en skärm. Få se henne. Hela henne. Från topp till tå. Och gärna få höra hennes röst. Få se hennes ansikte. Hennes något speciella läppar. Hennes trötta hy. Hennes tjocka bruna hår, som hon visserligen oftast hade uppsatt. Jag hade behövt se det för att bli påmind om att hon faktiskt har funnits. Bli övertygad om att dessa minnen inte bara är suddiga fantasier. Bli påmind om att jag har haft en förälder som tog hand om mig. Som älskade mig. Kramade om mig. Fostrade mig. Tjatade på mig. Tröstade mig. Älskade mig…..

 

Nu när jag för stunden är med på att detta har varit verklighet, då tänker jag att ”vart faan är hon?!” Och så är jag tillbaka till att det känns så overkligt att hon är borta. Vadå död? Hur kan man bli det på bara 3 år? Hur kan man det på en dag? Hur kan man det bara över 15 minuter? Hur är det möjligt? Hur kan hon vara borta, för alltid?! Liksom, kommer jag aldrig mer få kunna träffa henne? Vad är det för sätt?! Ta mig till henne. Jag saknar henne. Jag har inte träffat henne på några dagar nu.

Det är helt sjukt, jag blir förlorad i tid och rum. Eller vad man nu säger…? Men hur kan hon vara borta? I redan 3 år?! Tanken på att i morgon vara medvetande om att vid ettiden veta att ”nu dog hon”. Det får mig att vilja spy. Jag känner mig så kräkig. Jag vill inte. Det känns som att hon kommer dö på nytt. Som att hon lever nu men kommer dö igen. I morgon. 13 september 2016. Då kommer fredagen den 13 september 2013 återupprepas. Värsta dagen i mitt liv, utan tvekan.

image

image

Framsteg?

Hallå folket!

Nu var det väldigt länge sen som jag skrev, ungefär ett halvår. Och ni ska veta att det har hänt mycket på det halvåret!

Jag har blivit singel, jag har fortsatt gå till psykolog fram till midsommar, jag har skaffat mig nya vänner, jag har varit ute och festat-och trivts bra i dessa miljöer, jag har blivit mer framåt, piggare, väldigt mycket gladare! Jag har för första gången fått känna på att få vara ungdom. Jag har helt enkelt mått bra. Vilket är jätteskönt men en konstig känsla. Däremot har jag i stort sätt inte tänk på mamma en enda gång. Vilket inte kan vara bra, men det tråkiga och dystra har liksom inte fått någon plats i mitt nya glada liv.

 

Men nu närmar sig hennes 3-årsdag. Så nu har hon kommit på tal, och varit något närvarande i tanken. Så jag tänkte att det kan vara nyttigt att skriva om det, så att jag måste tänka på henne. Men för stunden är det trögt. Jag kommer inte på vad jag ska skriva. Det kan ha och göra med att jag ligger hemma och är sjuk, jag orkar ingenting. Så jag får återkomma.

 

Ha det gott!

14256610_1262669653783927_1326284996_n

Vad vet jag?

Hej. Nu var det ett tag sen sist.

 

Anledningen till att jag inte har skrivit på flera månader är för att jag har en ny pojkvän som jag nästintill flyttade in till. Och då har jag inte känt för att sitta och skriva och börja storböla när han är med. Jag undviker verkligen att tänka, sörja och bearbeta. Men jag känner att jag måste göra det för att komma vidare.

Jag har fram tills nu gått till en psykolog sen i somras. En dag i veckan. Jag ansökte om att få komma dit då jag kände att jag behövde hjälp på traven med att sörja, att komma vidare. Det har varit givande. Men jag känner väl att jag inte har kommit dit jag ville gällande mamma. Jag gömmer fortfarande undan tankarna när de smyger på. Jag känner mig liksom inte klar med henne. Men samtidigt har vi pratat om henne många gånger. Men man kanske aldrig blir ”klar” med sorgprocessen? Vad vet jag? Jag är bara en ungvuxen på snart 21 år. Som tur är har jag ändå inte förlorat så många nära och kära. Så jag kanske är klar? Eller så är jag bara besviken för att jag inte kan prata henne tillbaka…? Vad vet jag?

 

Jag och psykologen har återkommande gånger pratat om min uppväxt. Om det ansvarstagande som jag har. Som jag måste släppa på. ”Du har bara ansvar för dig själv. Du har inte ansvar för någon annan. Du ansvarar endast för ditt eget liv. Det är ditt ansvar att ditt liv blir så bra och fulländad som möjligt.” Det låter ju sunt och förnuftigt. Det hade jag lätt kunnat säga till en vän. Men ändå är jag där för att ställa upp för människor innan jag ens hinner tänka själv om jag vill det eller inte, om jag kan det eller inte.

Han ifrågasatte varför jag jämt säger ja, och aldrig nej. Om jag inte känner för något då ska jag inte göra det. Men ändå säger jag okej. Han frågade om jag var rädd för att bli lämnad ensam. Att jag var rädd för att människor skulle vända mig ryggen till om jag inte ställde upp. Jag menade bara att jag var väluppfostrad. Men kanske ligger det något i det? Vad vet jag?

Det omhändertagande som jag har. Han tror att det är för att jag ”tog hand” om mamma. Jag tar hand om människor nu för att jag är rädd att förlora dom, tex att dom ska dö ifrån mig, om jag inte räddar dom. Jag misslyckades ju förra gången. Och det kommer jag aldrig förlåta mig själv för. Jag ger lätt upp mitt liv och min vardag, mitt bästa, för att rädda de värdefulla människorna i mitt liv. För jag vill inte vara med om ytterligare förluster.

När man gör vad man kan för andra, då hinner man inte med sig själv. Jag skulle säga att jag är mogen för min ålder och att jag har alldeles för mycket i min ”ryggsäck”. Min livsryggsäck är packad. Men den ligger på minus när det gäller min egna utveckling. Hade jag haft en ”normal” uppväxt, tillåtit mig själv att vara tonåring då hade jag haft mer självkänsla. Obs! Det är skillnad på självkänsla och självförtroende! Självkänsla är det livsnödvändiga. ”Varför skulle någon vilja vara med mig? Varför skulle någon älska mig? Varför skulle någon ställa upp på mig? Varför är jag värd en plats på denna jord? Varför vill denna arbetsgivare ha just mig? Varför är jag bra?” Kan man svara på dessa frågor då har man en grund av självkänsla. Det är förmodligen denna självkänsla som jag saknar som gör att jag blir så blyg bland folk. Att det behövs mer tid för att jag vågar visa mitt rätta jag. Jag måste verkligen känns mig trygg med människor för att våga prata om vad som helst. Det har verkligen blivit bättre på några år. Men jag har mycket mycket kvar att jobba på.

Och jag funderar på. Vad är det som behövs i mitt liv för att jag ska utvecklas? Utvecklas som människa, veta vad jag står för, hur ska jag hitta mig själv? Hur ska jag komma fram till vem jag är? Jag tänker, måste jag vänta tills dess att jag är vuxen? Har barn? Men vadå? Vet alla vuxna vem dom är? Är alla med barn trygga i sig själva? Det tror jag faktiskt inte. Många kanske, men långt ifrån alla. Men vad vet jag?

Ja nä jag har kommit fram till att jag inte vet mycket. Det är verkligen svårt att vara barn idag. Det är svårt att vara ungdom idag. Det är svårt att även vara vuxen och förälder idag. Det är fan svårt att leva. Det är inte lätt. Men alla andra verkar lyckas, då gör väl jag det med? Eller vad vet jag?

Tjao

Hejsan!

Jag vill bara tala om att jag lever och att jag kommer uppdatera så fort jag har tid.

 

Hoppas ni alla mår bra.

Körkort igår…..

Under ca 7-8 veckor har jag verkligen försökt att glömma bort allt annat jobbigt. Jag har fasat lite för hur jag skulle må när jag väl får slappna av efter körkortet. Jag kände i början att det finns inte utrymme för sorg, depression, ledsamheter. Det här med körkortet var någonting stort och allvarligt, så jag fick absolut inte sjunka ner, bli sämre än jag mådde.

 

Jag har ändå mått rätt så bra den senaste tiden. Eller det kan ha och göra med att jag inte har velat tänka (?).

Men idag. Idag har jag varit ensam hemma, sovit ut lite. Diskat. När jag höll på att diska då föll det över mig, en del iaf. Jag tänkte på mamma. Jag har innan vetat att hennes sista pojkvän misshandlade henne vid två tillfällen som jag vet iaf. Men nu har jag även fått höra att det var nog näst intill vardagsmat för henne.

 

Den tanken gör så att det knyter sig i magen på mig. Jag blir,,, borta? Jag försvinner i tankarna. Jag ser framför mig hur hon får stryk, hur ont hon får, va rädd hon blir! Nu börjar mina tårar rinna och ilskan tar över! Ilskan på den där jävla karln som inte förtjänar ett liv i samhället, utan på en klinik eller fängelset! Satan va jag hatar honom! (och det tycker jag att jag har all rätt till (!?) )

Men ilskan är inte bara riktad mot honom. Utan mot mig själv!! Varför tog inte jag ansvaret, som den kärleksfulla dotter jag var, som älskade sin mamma över allt annat! Varför tog inte jag mitt ansvar och räddade henne?! Varför frågade jag inte ens om hur hon mådde?! Om hur hon hade det i förhållandet?! En gång när jag ifrågasatte förhållandet med honom, då typ accepterade jag hennes svar, eller jag ville inte gå in i det, jag ville inte veta. Jag blundade.

 

Jag önskar så mycket att jag fortfarande hade kunnat bo hemma då. För då hade jag vetat hur det låg till. Då hade jag kunnat göra någonting! Om han ens hade fått bosätta sig hemma hos oss, för mig. Under tiden då jag bodde hemma hos mamma, när jag kände att någonting inte var riktigt rätt, då kunde jag göra livet till ett helvete för mamma. Även om hon menade att hon var kär, men jag såg någonting annat, då blev jag den mest PMSade ungen som troligtvis existerat. Möbler kunde kastas runt. Jag gjorde allt i min makt för att hon inte skulle bli tillsammans med just den där killen. Eller göra ett visst val. Jag kunde vara hemsk, men jag gjorde det för hennes bästa. Jag önskar att jag hade kunnat göra det igen, för två år sen. För då hade hon inte varit död!

 

Folk säger att hon var vuxen. Att hon gjorde valen själv. Att hon får ta konsekvenserna. Men jag, som har alldeles för bra inlevelse och känner alldeles för mycket empati för folk, jag förstår att det inte är lätt att leva i en relation där man blir misshandlad! Man vågar inte dra sig ur relationen, för det går inte att göra utan att partnern får ”psykbryt”. Och då skulle det kunna bli den sista misshandeln i personens liv. Och är det dessutom barn inblandad, då är (i detta fall kvinnan) livrädd över att barnen ska få lida. Visserligen lider barnen under dessa omständigheter, om de bor ihop. Men kvinnan i skräck tänker inte så. Att det blir bättre av att lämna. Kvinnan i skräck tänker bara ”Om jag gör rätt, säger rätt, handlar rätt, om barnen beter sig, då klarar vi oss från stryk idag”, ”Om vi lämnar, då dödar han inte bara mig, utan barnen också”.

 

Så nej. Jag försvarar min mamma in i det sista! Det var inte bara att lämna honom. Det var svårare än så. Hon behövde hjälp! Stöttning! Först och främst inse att hon inte förtjänade att leva så! Hon behövde hjälp! Och vart var jag då?! Ja tydligen inte där för henne….!

 

Hade jag fått henne ifrån det där förhållandet, då hade hon levt idag. Det vet jag. Nu menar jag verkligen inte att han mördade henne! För det gjorde han inte. Men en relation med honom, blev för min mamma, hennes död. Vissa människor ska bara inte vara tillsammans. Inte ens ha en kompisrelation. En annan kvinna hade säkert varit mycket bättre för denna karl. Men inte min mamma. Hon var för svag redan innan de träffades.

 

Jag tänker på min mamma. När hon blev misshandlad, då blev hon förstås rädd. Men hon var även rädd de dagar då hon inte hade fått sig en smäll. Tänk er att leva så. Vilket jävla helvete!

 

 

 

En tanke, som har blivit ett konstaterade för mig,,,

En rädd människa, oavsett ålder, kön, bakrund. Om en människa är rädd, då blir denne som ett litet barn. Ett litet barn som behöver en öppen famn, värme, stöd, tröst, kärlek, en räddande insats. Även om denna ”lilla rädda barn” själv har sex barn,  som ska vara den öppna varma famnen för sina sex barn, så behöver fortfarande  denna ”lilla rädda barnet” en öppen famn.

 

Alla behöver ha en varm och kärleksfull människa vid sin sida. Ta hjälp av denna underbara människa om du så slagit dig i tån, haft en jobbig dag i skolan / jobbet, är i en ekonomisk kris, är i ett relationsproblem, är i sorg osv. Men räkna med att du måste vara där, vara tapper, ha öronen öppna, försöka ge förnuftiga exempel tillbaka. Och detta gäller inte bara till denna underbara personen, utan till alla du vill väl <3

Körkort!

Hej. Nu har jag inte skrivit på länge igen. Och anledningen är att jag har tagit en intensivkurs för körkort B. Jag ringde till trafikskolan i maj, fick en ”provlektion” bokad, vilket innebär att läraren ska se hur mycket jag kan och hon ska beräkna på hur många lektioner jag kommer behöva. Eftersom att jag inte har haft någon möjlighet att övningsköra privat, med en förälder eller liknande, så behövde jag måååånga lektioner. Det blev ca 30 stycken. Därefter gjorde skola upp ett körschema. Det blev två lektioner varje vardag i fyra veckor, varav den femte veckan hade jag uppskrivning och uppkörnig. (Inklusive riskettan och risktvåan).

 

Det har varit tufft. Då halva styrkan av lärarna på skolan hade semester så fanns det ingen teorilektion som jag kunde delta i. Så teorin fick jag ta fullt ansvar för, det jag menar är, disciplinen. Den har varit värst. Jag har inte den disciplinen som jag en gång hade. Och ångesten som ständigt påminner mig om att jag borde plugga, och inte ha ett ”liv”.

 

Nu i torsdags 3/9 hade jag uppskrivningen. Det kändes som ett helvete och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara den, jag visste att jag hade för många fel… Men jag fick 54 poäng. Man var tvungen att ha minst 52. Så jag blev godkänd!!!

Nu i fredags 4/9 hade jag uppkörningen. Jag sov dåligt den natten. På morgonen innan klockan ringde hade jag knasiga drömmar om provet. Jag var nervös, orolig, illamående och lite skakig. Väl där på trafikverket fick jag en äldre herre som var mycket lugn och bra. Tack och lov! Körningen gick hyffsat bra. Jag har under övningskörningarna använt mig att ”berättande körning”. Så jag försökte ta hjälp av det, samtidigt som jag ville vara trevlig, snacka och lära känna honom. Haha det var lite svårt, jag minns inte mycket av det han sa tyvärr ;P

När han sa att jag var godkänd blev jag jätteglad. Men jag ville inte visa mitt iver så jag spelade lugn.

Jag gick hem, bytte om, köpte två tårtor, lämnade den ena på trafikskolan och den andra på jobbet, och så började min arbetsdag.

 

Fy fan va skönt det är att vara klar! Vilken känsla! Slippa denna ångest över pluggandet. Nu kan jag jobba på som vanligt, ha riktigt fasta rutiner igen, göra va fan jag vill när jag kommer hem! Underbart! Och känslan över att lyckats med något som man inte trodde att man skulle lyckas med, är störtskön! :-)

Satans jävla skithelve

Jag försöker att glömma. Jag vill inte bli påmind om att min mamma är borta. Jag ignorerad det. Så väl jag kan.

Men när jag väl blir påmind om vad som faktiskt har hänt, att det har hänt, varför det har hänt, hela jävla röran! Då brister det för mig! Med den här hemska känslan i kroppen som är plågsammare än det plågsammaste i världen fortsätter jag att neka det! Det är för jobbigt! Det är hemskt! Ofattbart! Meningslöst! Inte sant! Inte verkligt! Det kan bara inte vara sant!

Den här smärtan som jag – vi bär på är fan livshotande! Jag känner nu att det måste fan vara omöjligt att överleva denna smärta, om den får hålla på varje dag, år in och år ut. Det kan inte vara möjligt. Det känns som att hela kroppen, organ, själ tynar bort. Ett gift sprids i kroppen fortare än en löpeld. Man blir lealös. Mållös. Ett offer. Man blir en…. En…. En….. Aa jag kan inte beskriva det bättre…. Jag finner inga ord!

Liten, ensam, sårad,

 

Herrenjävlar vad jag nu i skrivande stund önskar att byta liv med någon som aldrig känt sorg. Ojojoj va livet hade varit lätt, underbart då.