Om mej

————————————————————————————————————————————-

Skrivet 12 september 2016

Hej!

Jag heter Emelie Hällblad och är 21 år gammal. Här i denna bloggen kommer ni kunna läsa mindre roliga inlägg, om min sorg, längtan, förtvivlan men även framsteg i förlusten av min mamma som plötsligt dog alldeles för tidigt. Då var jag 18 år. Det blir väldigt sällan några inlägg, men när de väl kommer då kan jag tänka mig att människor i samma situation kan finna det intressant. Kanske till och med givande? Eller nedsänkande? – Läs inte mer då! Ha det gott <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

————————————————————————————————————————————-

Skrivet 29 november 2013

Hej

Jag heter Emelie och är 18 år gammal. Min mamma födde mig när hon var 18 år, 11 dagar senare fyllde hon 19. Hon var ensamstående. Varav detta resulterade i att min mormor och morfar tog större ansvar för mig än för mina två kusiner som är lika gammal och ett år yngre. De hade liksom två föräldrar. Men det var inte bara mormor och morfar som tog ansvar. Mina två mostrar blev som extra mammor, mina tre morbröder blev som mina pappor, mina kusiner som bröder. Min mamma var ingen dålig mamma, hon hade klarat av mig helt själv på egen hand. Men även om de inte försökte, även om de inte tänkte på det, så blev dom allihopa extra föräldrar för att avlasta mamma och för att på något sätt ersätta fadersrollen.

 

Är jag ledsen över att jag inte träffade min pappa för första gången förns då jag var 11 år gammal? Är jag besviken över att jag inte hade någon ”riktig” pappa? – Nej. Eller jo. Som liten undrade jag ju förstås hur det var att ha två föräldrar. De andra i min ålder var glada i sina pappor och det saknade jag. Och jag hade många tankar kring detta. Men jag klarade mig. Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle sett ut om de i alla fall hade haft delad vårdnad. Men jag tror ändå att jag blev som bäst på detta sättet. Pappas familj och släkt är det verkligen inget fel på! Men hällbladarna är det något extra med. Tack vare hur mitt liv har sett ut, hur jag har blivit uppfostrad, alla släktingar som deltagit – tack vare dom är jag den jag är idag.

 

Vem är jag då? Jag är en tjej som är ganska blyg mot människor som jag inte känner. Det började redan som liten men runt 5-6 åring vågade jag kaxa till mig mot jämnåriga. Nu för tiden har det blivit bättre. Jag jobbar fortfarande på det om man säger så. Jag bryr mig väldigt mycket om andra. Jag går med på saker och ting för andras skull fast att jag själv hade velat göra något annat. Min vilja blir liksom aldrig ifrågasatt av mig själv. Jag känner väldigt lätt empati för andra. Lite väl bra för jag kan gå runt och må dåligt över någon annans bekymmer. Jag försöker alltid hitta lösningar och tips för att hjälpa dom. Jag är väldigt osjälvisk. Som sagt andra går före mig. Om man bortser från att jag tar de godaste godisbitarna från godisskålen osv. Men i det stora hela är jag en väldigt snäll person. Jag önskar varje människa gott. Jag är hjälpsam. Jag har inte varit den som suttit framför tv:n eller datorn utan jag brukar tex hjälpa mormor och morfar med veden. Städa, ta hand om mina småsyskon, flytta åt andra, mm. Jag har länge fått höra att jag både ser ut och verkar vara äldre än vad jag är. Jag har för det mesta varit väldigt mogen för min ålder. Det har både sina för och nackdelar. Jag är inte lika ungdomlig som jag kanske borde vara. Jag kan av människor i min ålder anses vara tråkig. Och det vill jag ju förstås inte vara. Men jag är ändå glad över att jag är mogen. Jag hade redan i högstadiet en del vuxensynsätt. När elever bråkade med lärare stod jag på lärarnas sida då jag förstod att dom hade rätt. Ungdomarna bara trotsade och det kände jag var barnsligt. Jag tycker själv att jag har lyckats bra i skolan. Och det kan jag tacka min mognad för. Jag ser i förväg vad konsekvenserna kan bli av att göra på ett visst sätt, och därför väljer jag inte alltid det mest tilltalade utan det som ger minst ”skada”. Jag förstår också andra människors sätt att leva, hantera, agera och vara. Det är en egenskap jag är glad över då jag inte lika lätt dömer människor. Utan jag förstår varför. Jag känner mycket kärlek…..

 

….. Men nu har jag kommit på mig själv att jag inte är tillräckligt bra på att visa det. Inte så mycket som jag känner i alla fall. Sedan fredag den 13:onde september 2013 har jag förändrats. Innan dess hade jag inte kunnat skriva så bra saker om mig själv som ovan. Det var inget som jag själv riktigt insett eller ville ta till mig. Nu har jag blivit självisk. Okej, inte på långa vägar som vissa människor, men för mig är det en förändring som jag inte tycker om. Detta insåg jag när jag utbrast ”Mamma hade barnen varannan helg! Nu tänker jag ha barnen varannan helg! För annars kommer vi allihop aldrig träffas! Och jag måste träffa dom!” ”Men tänk om de inte alltid vill eller kan. Det kommer komma helger då de vill göra något annat”. ”Det skiter jag i! Jag måste få träffa dom!!” I vanliga fall hade jag bara menat att de skulle få komma till mig när de själva verkligen ville. Inte att det skulle vara inplanerat.

 

Fram till idag, den 11 december, är jag såhär: Djupt ledsen, deprimerad och kan känna svaga ångestattacker. Går endast i skolan på torsdagar som jag ska, de andra dagarna skulle jag ha varit på praktiken men jag är hemma i stället och ruttnar. Jag har ingen livslust eller livsglädje. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig, skolarbeten är inget undantag. I vanliga fall hade jag sett till att vara klar med dom, men nu går jag och dras med dom i stället. Jag bryr mig inte om att mitt mående påverkar andra negativ. Jag vill må bra av mig själv, inte för att jag måste, inte på beställning. Alltså nu bryr jag mig om mig själv i första hand (?!) Jag saknar mig själv. Jag vill vara mig själv igen. Jag börjar bli galen på denna personen/själen som har tagit över mig. Jag och många fler vill ha tillbaka den gamle Emelie!

 

Jag undrar en sak. Ni som känner / kände mig, håller ni med om beskrivningen om mig ovan eller har ni sett mig på ett annat sätt som jag själv inte har känt? Det vore kul att veta.

blogstats trackingpixel

4 reaktion på “Om mej

  1. Hej Emelie.
    Jag tycker det var en väldigt passande beskrivning på hur jag ser dig som. Våga bli lite ungdomlig också….
    Kram
    Tobias

  2. Du har alltid varit en underbar människa och att du nu förändras efter allt elände är inte konstigt!! Du får vara ”självisk och elak” ett tag iaf! Men du är inte på långa vägar på självisk och elak som du säger eller känner att du är! För vi som känner dig och älskar dig förstår! Allt är åt helvete just nu och om din kropp och själ till koncentrera sig på dig så låt den!! Vi finns alltid här för dig!! <3

  3. Jag håller helt med ovanstående! Du är unik och har alltid varit en jättefin tjej, och idag får du vara precis som du är – sorgsen och självisk! Det är tillåtet i den här situationen! Och du är så förbenat bra och vi är massor med vänner och släktingar som vet det. Vi tycker att du får vara arg och ledsen och nere och självisk och allt möjligt! Så det så! Kram! <3 (ska va ett hjärta)

  4. Det är nog många som skulle beskriva dig ungefär som du gjorde själv, så också jag. Du har alltid framstått som väldigt klok, eftertänksam och mogen. Länge väntade jag på den stora tonårsrevolten som aldrig kom 😉
    Om du nu, efter Maries död, har blivit mer självisk, det vill säga tänker mer på dig själv, står upp för det du vill och nobbar det du inte vill – ja, då har det åtminstone kommit något positivt ut denna tragedi! Att du gör val som känns bra i DITT hjärtat är inget du behöver ha dåligt samvete för – fortsätt med det (så länge det är inom lagens ramar)! Stor kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>