Fredag den 13 september 2013

Jag låg i sängen och blev irriterad då mobilens väckarklocka ringde runt nio. Yrvaken svor jag över att jag inte fick sova längre. Jag skulle ta bussen till hansa city för att möta mina två kusiner, 5 & 8 år och min morfar – deras farfar. Vi skulle åka till ”skogen” där mormor och morfars hus befinner sig. Det var jag glad över, att jag skulle få åka dit och spendera helgen där. Men när jag satt på bussen så kom jag på mig själv med att jag var extra trött och på väldigt dåligt humör. Jag undrade varför men tänkte att det kommer säkert bli bättre senare under dagen då jag är framme och får träffa alla.

Under bilresan försökte jag att vara så glad och vänlig som möjligt då jag sällan träffar mina kusiner och morfar. Jag ville inte att humöret skulle brista och att de skulle få vara med om en utskällning då mitt tålamod hade en låg nivå. Men det gick ändå ganska bra tycker jag.

Väl framme runt ett / två tiden på eftermiddagen hade jag tråkigt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mormor var fortfarande på jobbet. Tillslut kom jag på att jag skulle kunna fortsätta med mitt hus på datorn. Jag hade kvällen innan hittat en sida där man arkitekterar hus, något som jag tror att jag vill hålla på med i framtiden. Jag började med ett litet hus för övning, då jag skulle lära känna tekniken osv. Därefter hade jag tänkt gå vidare att skissa upp mitt drömhus och ett stort hus till mamma och syskonen som hon sedan skulle få se.

Det var svårt att få till de rätta färgerna, måtten mm, men jag satt där ledsen som jag kände mig och försökte bli klar. Mormor kom hem från jobbet. Runt halvfyra fyra skulle mormor börja med maten och jag erbjöd mig att göra det då jag ville göra något annat. Jag stod där vid spisen, hemtelefonen ringde, morfar svarade och jag hörde att han var trevligare än vanligt och nästan skrattade. -Ja jag sitter ner. ”Så brukar de säga på film när en person får besked via telefon att en anhörig har gått bort. Undra vem det är som han pratar med och varför personen säger så?”

Genom det som morfar säger så förstår jag att det handlar om min mamma. Morfar byter samtalston, han låter upprörd. Mormor skjutsar ut mina två kusiner ut från köket där morfar sitter med telefonen för att de inte ska höra. Jag får känslan av att något har hänt. Och så skjutsar mormor ut mig! ”Vadå jag är ju stor! Jag kommer ju ändå få reda på vad mamma har gjort så varför får inte jag vara kvar och höra telefonsamtalet?!” Kusinerna sitter i vardagsrummet. Jag gick in på toan och tittade på min spegelbild och började panikslaget gråta. Jag fick en känsla av att mamma var död. Men några sekunder efter bet jag ihop och tänkte att det var något annat allvarligt som hade hänt. Typ att lägenheten hade börjat brinna, att mamma alkoholpåverkad hade gjort något dumt, att hon hade blivit misshandlad av sin pojkvän eller någon annan. Ja tankarna var många. Det började växa en irritation på mamma då hon var involverad i något som jag kände på mig att jag inte gillade. Jag gick in till kusinerna och bad att de skulle vara tysta så att jag kunde höra vad morfar sa på andra sidan väggen, samtidigt som jag inte ville att de skulle höra vad han sa.

Morfar gick mot vardagsrummet men stannade i dörröppningen där han mötte upp mig. Han tittade på mig med en blick som jag aldrig har sett förut. Jag ville veta vad det var som hade hänt! Och så kom orden. Jag fick jätteont i magen. Det började som ett bildspel i mitt huvud, som en film. Då är jag huvudkaraktären som får ett obegripligt besked från en nära om en nära. Jag, då och där, tiden stannade upp. Men filmen fortsatte att rulla på. Jag ville sluta se denna film. Jag ville ”vakna” från denna dagmardröm om det kanske var det. Men det gick inte….!!

– Marie är död.
– Va? Näe!?
– Jo hon är död.
– Näe lägg ner!
– Jag är också ledsen, hon är min dotter också.
– Faan heller! Inte min mamma! Inte min mamma! Inte min mamma! Det går inte! Inte min mamma! Inte min mamma! Det går inte!

Helt plötsligt ligger jag på golvet, och det fattar jag inte förens jag känner en smärta i händer och hälar. Jag har tydligen sparkat och slagit i golvet. Jag skrev och vrålade så att jag fick ont i halsen. Detta har jag aldrig gjort förut. Detta händer endast i film. Jag kan inte göra sådant.

– Ta henne, sa mormor till morfar. Morfar gjorde ett försök att fånga mig med sina armar, hålla fast mig så att jag inte skulle slå sönder mina händer. Jag var verkligen tvungen att lugna ner mig för jag ville inte skada honom. Jag lät honom omfamna mig. En liten stund. Och under hela denna tiden satt mina två kusiner i soffan och såg detta. 5 och 8 år! Jag var hela tiden medveten om detta. Men jag kunde inte hålla ilskan inom mig. Jag blev arg på mig själv då jag lät mina små kusiner få genomlida denna stund. Att de fick vittna detta.

Jag hade så mycket energi och ilska i kroppen och jag ville inte vara inne i huset. Så jag tog på mig skorna och mobilen och sprang ut. Jag sprang några meter, sen ringde jag till min sambo Andreas. Jag skrek, jag skrek som jag aldrig tidigare har gjort. Jag visste inte att jag kunde. Jag skrek i mobilen att min mamma var död. Flera gånger om. Jag gick en bit, sedan föll jag ihop på grusvägen. Jag kunde inte gå. Benen höll inte. De bar mig inte. Andreas frågade om jag skämtade. Jag svarade att den människan som skämtar om detta ska jag misshandla till döds. Men samtidigt hoppades jag att så var fallet. Jag måste ha gått en bit till, för mormor kom med bilen efter mig och jag var inte på samma plats där jag föll ihop. Jag avslutade samtalet och klev in i bilen. Där satt mormor spänd och höll i ratten. Blicken var tom. Vi sa inte mycket när vi rullade tillbaka mot huset. I så fall kommer jag inte ihåg vad.

Jag sa att jag måste få se henne. Och jag ville till henne ”NU”. Jag tror att det var till vårdcentralen i Borgholm som mormor ringde till. Hon frågade vart hennes dotter var, när allt skedde, vad det var som hade hänt och vart vi skulle åka för att få se henne. Mormor uppfattade att vi fick komma och titta på mamma i morgon ev på söndag. Mormor uppfattade ingen anledning och blev riktigt jävla upprörd. Mormor menade att det behövs ingen sköterska som måste ”fixa / snygga till” hennes dotter.

Det var kaos. Både mormor och morfar ringde runt till olika kontakter och även familjen för att berätta vad det var som hade hänt. Jag satt på en stol i köket och bara ville där i från. Jag ville till min mamma. I det skick som jag såg henne i senast. Jag ville krama om henne och bli arg på henne för detta elände som vi blivit i lurade. Tiden gick så satans långsamt. Min ena morbror och ena moster kom hem till skogen. Vi väntade på en till morbror som åkte hemifrån sig, han som bor på andra sidan landet. Vi skulle helt enkelt till mamma den dagen oavsett vad personal sa. Fast dagen blev till kvällen….

Antingen åkte vi klockan åtta eller så var vi framme klockan åtta, jag minns inte riktigt. På vårdcentralens parkering var många av familjen samlade. Jag hade försökt hålla tårarna inne under bilresan men när jag såg mina småbröder stå på parkeringen och väntade, då brast jag ut i gråt. Mina små älskade småsyskon var moderlösa! Hur skulle jag hantera detta? Mammas mamma, mammas pappa, mammas moster, mammas två systrar, mammas tre bröder, mammas dåvarande pojkvän och fyra av mammas sex barn var samlade. Vi gick in tillsammans. Vi gick ner till källaren. Jag hade aldrig varit där. Det var spänt. Vi visste ju inte vad det var vi skulle få se. Jag hade fotfarande inte fattat vad innebörden i detta var. Jag var inte rädd eller äcklad av att jag faktiskt skulle få se ett lik. Jag hade gjort det en gång innan och det kändes som att jag var van. Men samtidigt var det inget lik jag skulle få se, utan min mamma. Det är stor skillnad. Vi samlades i ett litet rum med en man jag aldrig tidigare sett. I rummet fanns en dubbeldörr. Jag antog att det var där inne som hon befann sig. Jag var tvungen att gå på toa. Jag kände mig kissnödig men jag hade kissat innan vi åkte.

Faan vad jag hatade denna stund. Samtidigt som jag ville springa där i från och försvinna ville jag även springa in till mamma och skaka henne till liv igen. Många grät, men inte alla. Mormor och morfar fick gå in först. Sedan alla andra. Det var ett runt rum, med ytterligare en dubbeldörr. Jag tror att det var tegelvägg. Det fanns en vitputsad del som kanske tidigare har varit en eldstad. Där på stod några tända ljus. Längs väggarna stod stolar utplacerade. På den ena stolen fanns en stereo. Den spelade lugn ljuvlig musik. Framför den vitputsade eldstaden stod båren. På båren låg hon. Min mamma. Vår mamma. Deras barn. Deras syster. Hennes systerbarn. Hans flickvän. Ett tidigare liv. Låg där, slocknat. Det var hemskt. Hon såg ut som hon brukade. Hon låg bara där och sov. Vanligtvis hade jag gått fram till henne, fast i hennes säng eller soffan hemma,  och smekt henne över kinden, pussat henne och låtit henne sova och väntat på att hon skulle vakna så att vi kunde umgås sen. Jag brukade vilja låta henne sova klart. Men då och där ville jag väcka henne. Skaka henne. Skaka henne till liv. Jag ville höra något i stil med: Vad håller du på med?! Du gör mig illa när du gör så! Aj!  Men så blev det inte… Hon var blek. Väldigt kall. Det blev liksom fuktigt då ens varma hand kom i kontakt med hennes kalla hud. Hennes hår luktade som hon. Hon var uppsvälld. Det såg nästan ut som att hon var gravid. Hon hade de kläder på sig som hon hade då hon dog. Men underkroppen hade också ett täcke över.

Jag pussade henne. På kinden. På munnen. Smekte hennes ansikte och strök fingrarna genom hennes hår. Hon gillade verkligen när jag gjorde det. ”Pilla mig i håret” brukade hon be mig om. Jag tycker också om när någon gör det på mig. Jag pratade med henne, i tankarna. När det inte var så många kvar i rummet så viskade jag att jag älskade henne. Och att hon skulle komma tillbaka. Hon hade det där busiga leendet på läpparna som bara hon kunde ha. Mormor och mostrarna sa att hon inte var rädd när hon dog i alla fall. För det leendet skulle begravningsbyronsnubben aldrig kunnat få fram. Men något av det värsta var att vi visste inte vad hon dog av. Varför hon dog. Det enda vi visste var att denna process ägde rum på mindre än 20 minuter. Att hon var som vanligt då hennes pojkvän cyklade till affären för att köpa kattmat. Vi visste också att ambulansen hade varit där hemma. Att de hade gett henne två adrenalin sprutor. Men utan resultat.

Efter ett tag var det dags att gå. Men jag ville inte lämna henne! Jag ville inte att hon skulle vara ensam! Jag hatade det! Mormor, ena mostern och jag gick följe med mina bröder hem till dom. Mammas föredetta man, brödernas pappa, tog emot pojkarna gråtandes. De sa att de aldrig tidigare hade sett sin pappa gråta. Inte jag heller. Vi pussade om dom hej då och åkte tillbaka till skogen. Det var sent. Så när vi kom hem blev det ett besök på toan och sen krypa ner i sängen. Jag hade sådär jäkla ont i huvudet som jag endast har haft fyra gånger innan. Vid svärmors dödsbädd och begravning. Och dagen då min gammelfarmor dog och på hennes begravning. – Samma år. 2013. Så den sjuka huvudvärken har jag endast haft vid dödsfall och begravningar. Och den var hos mig igen…. Innan jag somnade pratade jag med mamma, ut i tomma intet och genom tankarna. Jag bad henne komma tillbaka, att jag älskade henne, att jag redan saknade henne, att jag ville att hon skulle besöka oss, men inte så att jag eller mina bröder skulle bli rädda. Jag vet inte om det tog lång tid innan jag somnade. Jag tror att jag ”sov gott” hela natten. Inte konstigt då kroppen och psyket var helt utmattad.

Dagen efter väcktes jag vid fem på morgonen då jag hörde mormors brutala gråt på ovanvåningen. Det skärrade i hjärtat på mig. Jag fick lov att tänka efter varför hon grät, och när jag kom på orsaken fick jag den där onda blixtkänslan i magen. Jag försökte somna om och lyckades. Därefter vaknade jag runt sju tror jag och gick upp till de andra som redan var vakna. När jag kom upp till ljuset märkte jag att synen inte var som den skulle. Jag gick på toa och därefter mötte jag min spegelbild. Båda mina ögonlock var svullna, den ena mer än den andra. Jag kunde inte öppna upp det ögat på många minuter. Jag såg sönderslagen ut. Och detta orsakades av att jag hade gråtit så mycket. Gråten orsakades av att min mamma dog. Min mammas död var helt jävla onödig och ett stort jävla missförstånd!

Min mamma, Marie Anna Ingrid Hällblad blev endast 37 ynka år! Hon lämnade kvar 6 barn, i åldrarna 3-18!

Jag och min mamma hade en relation som jag önskar alla föräldrar och barn emellan. Hon var inte bara min mamma. Hon var som en syster och bästa vän till mig. Även som min dotter stundvis. Trotts bristen på pengar under hela hennes liv gav hon mig och de andra syskonen så mycket kärlek. Hon älskade verkligen oss och vi älskar fortfarande henne. Om ni bara förstår hur mycket jag älskar henne?! Mer än någon annan någonsin kommer kunna göra. Om ni ändå hade fått äran att lära känna henne. Om ni ändå hade förstått vilken förlust jag går med. Om hon ändå hade vetat hur mycket jag älskade henne. Om hon ändå hade vetat hur älskad hon var av så många fler. Om hon ändå hade fått leva sitt liv och blivit gammal. Om hon ändå hade fått uppleva alla sina barnbarn som hon ivrigt ”väntade” på. Om jag ändå hade fått ge henne det hon förtjänade. Om hon ändå hade fått leva ett lyckligt liv. Om hon ändå hade levt kvar på denna jord! Om hon ändå….. !

 

Ledsen över att denna berättelse blev så lång. Men denna dag, fredag den 13 september 2013 var en lång, plågsam och smärtsam dag. Stort tack till dig om du orkade läsa allt.

// Emeliepemelie

blogstats trackingpixel

4 reaktion på “Fredag den 13 september 2013

  1. Jag känner dig inte, min dotter gör. Tårarna rinner och det du varit med ska ingen behöva vara med om. Alldeles för tidigt och jag hoppas och tror att du och dina bröder har nära och kära runt dig. Varma kramar till dig!

Lämna ett svar till Morsmoster Vivan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>