Micron

Hej hej.

 

För några dagar sen skulle Micke värma något i micron. Han ställde den på, vi säger 2 minuter. Men efter 5 minuter då hade den där grejen flyttat sig till 7 minuter! Alltsån upptäckte vi för första gången att micron håller på att gå sönder!

 

– Aja det gör inte så mycket, man kan hitta en micro för ca 500:-, så det är lugnt.

– Jag tänker INTE slänga den!

– Nähe och vart ska du ha den då? Inte i förrådet som redan är överfullt i alla fall.

– Joo! Där kommer den stå, till ingen nytta, men slänga den det kommer jag aldrig göra! Det var mammas micro!!!

 

Där ja…. Antingen var jag bara jävligt känslig den dagen, eller så bara är det otroligt känsligt när det gäller mammas grejer. Jag började gråta, lipade som en sill. Jag försökte sluta, jag visste ju hur barnsligt det det är! Att jag ska spara mammas gamla micro som är sönder…. Den kommer bara stå i förrådet, ta plats och samla damm. Helt meningslöst! Men ändå, jag kommer inte slänga den för det!

 

Förklaringen till detta beteende är väl att jag minns henne genom hennes grejer, även om det så är något vardagligt, tråkigt som en micro. Det känns väl som att slänger jag hennes saker, då slänger jag en del av henne. Då blir det ännu mindre saker och minnen kvar av  henne. Ännu mindre kvar av henne. Hon behöver inte försvinna mer än vad hon redan har gjort. Slänger jag hennes grejer då är det som att hon har dött. Och så är det ju inte…..! </3

 

Helvetes ***** ***** *** ** ****** *** *** *** ****** **** *** ** ******

blogstats trackingpixel

Det gör så ont

Jag är mer ledsen nu för tiden än vad jag brukar vara. Nu är jag inte lika bra på att dölja mitt dåliga mående. Jag är väldigt sällan glad. Det är trist. Men jag känner ändå att det är skönt att inte gå runt med en mask hela tiden. Det tar på krafterna.

 

Jag har jämt huvudverk. Det får mig att bara vilja sova. Jag försöker komma på vad det är som orsakar smärtan så att jag kan fixa till det. Men jag hittar ingen anledning….

 

Det var en dag förra veckan. Den dagen var märklig. Jag var på jobbet, var lite deppig. Och så hörde jag morfar säga ”Marie är död” flera gånger om. Minnesbilder från beskedet den fredagen dök upp i huvudet. I tredje person. Jag var inte jag, utan jag såg hela konversationen och händelsen från ”linsen”. Jag såg morfar och mig.

Jag tror att det var dessa minnesfilmer som fick mig att känna döden. Det var som att alla mina känslor från den fredagen spelades upp igen. I min kropp. Ont i mage, illamående, ont i bröstet, ilska, smärta. Jag ville bara springa! Men det kändes också som att någon annan snart skulle dö. Eller att jag snart skulle dö. Hur som helst så stod jag döden väldigt nära. Det var en väldigt lustig och obehaglig känsla.

 

Jag har ju alltid försökt att glömma. Men när jag väl lever i den verkliga världen och ser sanningen, att hon är borta, för alltid,,, den smärtan alltså. Jag vill bara slita sönder kläder, skin, kött, hjärta, inälvor. Jag vill få ut smärtan! Det gör så ont. Jag hade hellre blivit torterad flera dagar än att känna denna smärta. Denna smärtan som aldrig läker. Köttsår är liksom hanterbar och läker.

 

Fattar ni??

 

Det gör så ont

images-1

 

image

blogstats trackingpixel

Det gör så ont att leva!

Hej! Länge sen sist, igen..

Micke är på utbildning igår, idag och i morgon. Så jag är ensam hemma. Det känns väldigt konstigt när man inte är van vid det.

Jag vet inte om det är för att jag är ensam, eller om det bara blev idag,? Men jag kom och tänka på mamma. Eller rättare sagt, minnen från beskedet om hennes död spelades upp i mitt huvud. Och då kom känslorna igen. Smärtan. Det gjorde inte bara ont i själen, utan i kroppen, fysiskt. Jag började gråta, det var faktiskt inte bara små oskyldiga tårar som föll sakta ner för kinden, utan det var mer än så. På ett sätt var det skönt, samtidigt slutade det tvärt även att jag inte kände mig klar med sorgarbetet. Jag är verkligen kass på att sörja! Jag undviker det så gott det går. För sörjer jag inte, då finns det inget att sörja, ingen att sakna, ingen att ha mist liksom.

 

När jag stod i duschen och grät, då tänkte jag på att jag aldrig är glad. Visst jag kan le, skratta. Men jag är inte glad. Jag har liksom inte känt av glädjen i kroppen. Även om det så varar i en minut…. För jag kommer ihåg den känslan! Det känns så tråkig. Att aldrig vara glad. Jag vill ju inte vara den där dystra tjejen på jobbet, hon som sänker stämningen när hon kommer in i rummet. Jag kämpar så med att vara glad på jobbet, men vissa dagar då går det bara inte, då bara ryter jag åt kolegorna istället. Jag försöker minnas ett ögonblick då jag var glad, senast. Jag kommer inte ihåg…? Kanske var det när jag var på g med Micke, men annars finns det nog inget ögonblick efter att mamma dog. Jag minns visserligen inte innan hennes död heller, men jag vet att jag kommer ihåg känslan från då.

 

Det känns som att ingen förstår. Det känns som att ingen har känt denna smärta som jag känner. Smärtan som jag får genomlida. Jag känner mig så ensam. Men jag vet ju att jag inte är ensam om denna sorg, sorgen efter min mamma. Jag vet så mycket väl att vi är fler! Men denna egokänslan, den gör det inte bättre om smärtan. Smärtan ökar istället.

 

Tanken vid att livet är mer negativt än positivt. Tanken vid att man aldrig är glad. Tanken vid att sorgen, saknaden och smärtan är så stor så det tar i överhand. Tankarna gör en osäker på om man ska behöva genomlida ett helt liv. 20 år. 60 till om naturen får ha sin egen gång. Det är rätt så lång tid till. Tänk hur många älskade man kommer hinna förlora på den tiden. Usch vilken jävla hemsk tanke! Nää nu vill jag bara sova! Godnatt!

 

Det gör så ont att leva!  (Och då har det ändå gått 1,5 år sen hon dog…!)

 

images-1

hur-kommer-man-over-en-sorg--1163851

image

image

 

blogstats trackingpixel

Mammas födelsedag

Hejsan. Idag, 28 mars, skulle mamma ha fyllt 39 år.

DSC00393

IMG_4408

Grattis älskade mamma på födelsedagen! <3

IMG_4458

 

Vackra du! <3

 

DSC00105

 

Jag älskar dig! VI älskar dig! <3

image

 

Vi var några stycken vid graven idag och hade lite firande för tre stycken. Mig, mamma och broder Casper.

Jag tog några bilder. Vi har fixat lite vid graven. Men jag får inte in bilderna till bloggen… Men så fort det funkar så ska ni få se.

image

 

Vi är sex moderlösa barn. Det är sex moderlösa barn för mycket!

images-1

 

Det gör så ont. Så ont att man bara vill skrika. Skrika ifrån sig all smärtan. Som plågsamt får en att försvinna.

images-3

 

Sorgen får en att känna sig livlös. Sorgen som känns tyngre än en sten som för en ner till djupet. Havets botten som är milvis upp till ytan. Ytan som är omöjlig att nå.

 

 

 

blogstats trackingpixel

Födelsedag

Jaha då har man fyllt år. Hela 20 år. Jag gjorde det för en vecka sen, den 17 mars. Jag hade tänkt skriva av mig lite då, men det blev lite sent och jag var jättetrött när jag och Micke kom hem från restaurangen.

 

Samtidigt som jag längtade efter dagen som var min så ville jag inte att dagen skulle komma. Lite glädje, mycket uppvakning, alldeles för mycket sorg, saknad, ledsamhet. Min dag, min födelsedag, men tankarna på min frånvarande mamma. Min mamma som i vanliga fall hade ringt mig på en tisdag (om jag inte bodde hemma förstås). Min mamma som lagt en hundring eller två på en present, som hon egentligen inte hade råd med. Min mamma med dålig samvete över att hon inte kunde ge mig mer. Men min mamma, som faktiskt gav mig allt som jag önskade och behövde (inte saker då).

Men jag såg det inte då, när jag var yngre än 16 och bodde hemma. Men nu vet jag bättre. Nu hade jag behövt be min mamma om ursäkt och tacka henne! Nu! Men det går inte?!  Varför inte då?! Jo folk påstår att hon är död!!!

 

Jag fattar det fortfarande inte!

 

Nu på lördag, 28 mars fyller hon år. 39 tror jag. Jag har liksom inte lika stor koll längre då hon inte lever…?! Jag hade så gärna velat kramat om henne och gett henne något betydelsefullt! Min lilla söta mamma!

 

Ikväll vandrade mina tankar iväg på mina bröder. En utav dom mest. Jag är så stolt! Jag är så glad över att jag har dom! Deras sätt att förmedla sin kärlek på får mig att le. Dom är för goa! Jag har insett det nu. Det är hjärtkrossande att min mamma inte får vara med i deras uppväxt! Det är hemskt att dom får växa upp utan en mamma!

 

Älskade ungar! ❤️

Älskade mamma! ❤️

IMG_4408

IMG_5282

IMG_5281

IMG_5217

blogstats trackingpixel

Söker en träningskompis

Hej.

 

Nu har jag inte skrivit på länge igen… Då blir det kanske lite mer att berätta varje gång men jag ska försöka sammanfatta mig så kort jag kan.

 

Mitt mående. Det har faktiskt de senaste vekorna varit bättre! Jag har inte varit lika deprimerad som när jag var som sämst. Men det har varit ännu lite bättre några dagar nu. – Jag har märkt att jag är oerhört väderberoende! Är det gråmulet ute, lite nederbörd, då vill jag bara hem och sova, inte känna, inte andas, då går jag med ett avslappnat ansikte för det mesta. Men nu har det ju varit vårväder ute! SOL! Det har en otrolig påverkan på mig. Jag visste tidigare inte om att jag var så känslig när det gäller det, eller så har det blivit så det senaste året. Men med solen och vårvädret kommer även livslusten fram. Dagarna på jobbet går snabbare. Jag känner inget annat än att vilja vara ute efter jobbet istället för att gå hem och lägga mig som jag annars brukar vilja. Jag är lite spänd i ansiktet, ett leende. Eller leende ögon. Trotts att jag hela dagarna går med en otrolig huvudvärk, snurrighet och lätt illamående så känner jag mig nu glad ändå. Vilken känsla! Att för stunden inte vara deprimerad!! <3

 

Jag vet inte. Jag kanske är deprimerad nu med fast att det bara är lite bättre? Hur som helst, min psykolog och läkare har sagt att motion kan hjälpa, eller i alla fall underlättar i en depression. ”Motion gör så att hormoner utsöndras, dessa hormoner som finns i antideprisiva mediciner”. Så jag vet att jag måste börja motionera / träna. Jag har visserligen sedan högstadiet försökt komma igång med träningen, men med avsikt att gå ner i vikt. Nu finns där ännu ett argument för att jag borde börja träna,- mitt mående, psykiskt!

Så då tänker ni säker, och även jag. Börja träna då! Men gaah, jag kan inte…? Inte själv. Jag har försökt få med mig Micke utan resultat av olika skäl. Som idag stod jag med mina träningskläder framme, tanken var att jag skulle ut och jogga eller gå till gymmet, (Som jag förövrigt inte har besökt på flera månader). Men då kommer ångesten fram. Då blir jag som fastkedjad i lägenheten, jag har ett mål, att komma ut i det fina vädret, jag vill ut dit, men jag kan inte. Jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka? Men lätt panikångest med tårar som tränger fram vet jag att jag har iaf.

Det känns som att jag kan, jag behöver, jag vill. Jag måste bara komma över tröskeln. Men jag är för illa till mods för att för tillfället lyckas själv.

Därav söker jag nu en träningskompis! Har jag någon läsare som bor hyffsat centralt i Kalmar, eller som jobbar här? Som har/har haft/ vill ha ett hälsosamt liv innehållande träning och motion? Någon som kan vägleda mig rätt inom träningen? Någon som jag kan boka en motionstillfälle med som jag då måste gå till? Någon att uppnå mål med? Någon trevlig, förstående vän?

Jag tror att en träningskompis skulle hjälpa mig att komma igång. Sen skulle jag kunna klara mig själv. Jag vet att ett aktivt liv skulle få mig att må bättre, på alla sätt och vis.

Så, någon som är intresserad? Som sagt, det är inte för alltid, utan bara så länge det känns bra.

Hör av dig :)

blogstats trackingpixel

Psykisk ohälsa

Hej!

 

Jag känner att nu börjar det bli värre igen. Varje dag när jag kommer hem från jobbet är det alltid något som jag och Micke bråkar om, oftast om att jag jämt är så sur. Jag är verkligen sur, eller snarare nerstämd, lättirriterad. Jag gömmer mig i duschen, undviker att prata. Jag orkar helt enkelt inte. Ont i huvudet, alltid trött. Jag känner hopplöshet, ingen livskänsla eller livslust. Jag vill bara försvinna, eller inget känna i alla fall. Det känns som att jag är här, men ändå inte ”här”. Jag lever som i en bubbla. Jag känner mig som en sombie. Jag går, jag andas, jag lyfter höger arm för att jag måste. Men jag är knappt medveten om det. Det blir allt vanligare att jag hör men ”lyssnar” inte. Denna veckan har jag gått och lagt mig tidigt. För att jag är riktigt trött. Mellan halv sju – nio har jag somnat, och sover tills att klockan ringer runt fem på morgonen. Men inte fan blir jag piggare för det….

 

Självklart påverkar detta tyvärr både privatlivet men också arbetslivet. Privat- Om Micke har jag ju redan skrivit om. Men om vänner och familj, jag är helt värdelös! Jag har inte många vänner, dom är få men goda. Dom skriver till mig, försöker hålla kontakten. Men jag orkar inte. JAG ORKAR INTE?!?! Va fan är det liksom?! Jag orkar inte skriva när jag har kommit hem från jobbet. Då har det fanimig gått långt när man inte orkar / kan svara sina vänner! Det gör ont i hjärtat för jag vill, jag vill att de ska känna sig älskade, inte glömda.

När det gäller arbetet – Mitt jobb är mitt prio 1! Det är det första jag ska klara av i vardagen så att jag kan få min lön, så jag kan betala hyra, räkningar och mat. För annars sitter jag i klistret. På mitt prio 1 gör jag verkligen allt för att hålla ett glatt humör och försöker alltid vara mitt trevliga jag. Jag har härliga arbetskamrater som förtjänar ett leende och en hälsning på morgonen. Men tyvärr blir det inte alltid så. Jag ser ofta ner i backen för att jag inte orkar hälsa, för att jag inte orkar fejka ett leende. Hur jävla långt har det inte gått då , om man inte orkar det liksom?!

Men själva arbetet då? Jag har ett minimalt självförtroende som gör att jag inte alltid vågar göra nya saker, jag vill liksom inte misslyckas, förstöra, låta material gå till spillo. Jag är långsam. Det är något som stör mig oerhört mycket! Alla på hela firman vet säkert om detta, även om de aldrig har varit på samma arbetsplats som jag. Visst, ja jag är lärling. Men jag är fruktansvärt långsam! Det funkar ju inte alltid i alla sammanhang, arbeten som vi utför har oftast ett slutdatum. När jag utför ett arbete, och känner på mig av handledaren att jag är slö, då tänker jag att jag måste lägga på ett kol. Jag blir stressad. Psykiskt, men inte fysiskt! Mina handlingar hänger liksom inte med vad jag vill! Det är så frustrerande och annorlunda, så jag har många gånger funderat på om jag har någon diagnos. ADHD liknande. Det hade ju förklarat ett och annat. Men jag har ingen aning om vad denna diagnos i sådana fall skulle kunna vara.

 

Anledningen till att jag skriver nu är för att idag var en väldigt dålig dag på jobbet. Jag var nära på att bryta ihop. Jag funderade på varför jag höll på med detta, varför detta yrke? Hur tänkte jag vid det valet? Jag är ju helt värdelös på det jag håller på med. Jag kan inte alls mycket. Jag har ändå varit med på självaste firman i ett och ett halvt år. Jag känner att jag borde kunna mer, ha en bredare kunskapskrets. Vara starkare. Det känns som att kolegor snackar bakom min rygg och undrar vad jag gör där. Jag börjar få dåligt samvete över att jag överhuvudtaget  får en utbetalning för mitt arbete. Det känns  som att jag inte är värld det. Tidigare har jag alltid tänkt ”Jag är bara lärling, jag är här för att lära mig. Finns det inget jag kan göra för stunden då städar jag eller gör någon annan sysselsättning. Jag kanske inte kan så mycket men jag vill lära mig och jag är arbetsam. Jag hinner inte kippa efter andan innan jag frågar efter nästa arbetsuppgift. Jag är absolut inget underbarn men jag försöker och är mer arbetsvillig än många andra”. Så känner jag verkligen inte idag. Jag är typ så deprimerad så att jag har tappat gnistan, gnistan för mitt arbete.

 

I skrivande stund gör det ont i hjärtat när jag själv hör vad jag tänker. Tappat gnistan och lusten för arbetet. Så ska det inte vara! Det är inte jag. Jag VET att jag är intresserad! Efter arbetsdagen och ett samtal med Micke, dök tanken upp, vad orsakar detta? När jag satt vid köksbordet dök ett ord upp i huvudet. ”Psykisk ohälsa”. Det kändes så rätt. Det är där jag är, det där är jag nu! Så jag googlade :

 

Allting är hämtat från ”www.1177.se”  Det är en vårdguid på nätet. Det kändes som en seriös källa. Jag har valt ut vissa stycken där jag känner igen mig. Jag tänker att det kan vara bra för många att läsa, för eget behov.

Jag märkte nu när jag har klippt och klistrat att det ser väldigt rörigt ut. Gå i stället in på sidorna och läs det som verkar vara intressant. Jag tror att många kan få svar på tal där!

http://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Sjukdomar-och-besvar/Utmattningssyndrom/

http://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Sjukdomar-och-besvar/Depression/

————————————————————————————————————————————

 

Utmattningssyndrom

Symtom

Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska. Oftast har man haft ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre tid innan man blir sjuk. Ett vanligt symtom är att man upplever en stor trötthet som, hur mycket man än försöker, inte går att vila bort. Andra symtom är minnesstörningar, oro och ångest, sömnproblem och hjärtklappning.

Påfrestningar både i arbetslivet och privatlivet

Tempot i arbetslivet är ofta högt och många upplever en stark press på jobbet. Om man har ett arbete som tar energi och kraft utan att ge tillräckligt mycket tillbaka, kan det i längden leda till att man blir utmattad. Men även påfrestningar i privatlivet kan vara utlösande. Långvarig arbetslöshet, dödsfall, sjukdom eller en separation är svåra händelser som de allra flesta upplever som stressande.

Både kroppsliga och psykiska symtom

Vanligen har insjuknandet föregåtts av ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre period. Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska.

Känslomässiga

  • Lättirriterad, orolig och nedstämd. Det är också vanligt att man har ångest.

Tankemässiga

  • Försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att planera och genomföra uppgifter.

Sömnstörningar

  • Svårt att somna och/eller många uppvaknanden under natten.

Trötthet

  • Energilöshet, trötthet som är svår att vila bort, utmattning.

Kroppsliga

  • Hjärtklappning, magkatarr, förstoppning, högt blodtryck, värk, överdriven ljudkänslighet.

Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man ”går in i väggen”. Man kan då plötsligt få svårt att orientera sig, svårt att göra vanliga saker som till exempel att låsa upp en dörr, bli förvirrad, känna stark ångest och få yrsel.

 

Att vara närstående till någon med uttmattningssyndrom

Vad kan man göra som närstående?

Om man har någon i sin omgivning som har fått eller är på väg att få utmattningssyndrom är det viktigt att man förstår att det kan vara ett allvarligt tillstånd. Orkar man kan man själv försöka avlasta genom att exempelvis passa barn, handla eller göra andra ärenden. Det är också bra att försöka komma ihåg att den som har utmattningssyndrom gör så gott han eller hon kan. Även små krav, som att gå ut med soporna eller tömma diskmaskinen, kan kännas överväldigande. Därför är det bra att vara lyhörd och låta den som är sjuk själv bestämma takten, samtidigt som man försöker uppmuntra och stötta. Eftersom den som är sjuk kan behöva stöd under lång tid, är det lika viktigt att själv försöka hålla en bra balans och ta hand om sig själv.

Genom att lära sig mer om stress och konsekvenserna av stress, kan man lättare förstå vad som händer och vad den som är sjuk upplever.

 

Depression 

Symtom

Om man har en depression känner man sig sällan glad, inte ens när man gör sådant man vanligtvis brukar gilla. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra. Man får ofta ångest, svårt att koncentrera sig och sover dåligt. Sexlusten minskar eller försvinner helt.

Depressionen kan också kännas i kroppen på olika sätt. Förutom trötthet är det vanligt att man har besvär med hjärtklappning eller har ont i ryggen eller magen.

När man är deprimerad kan man få tankar om att det vore bättre att vara död. Ofta är det kopplat till känslor av ångest, självförakt och missmod inför framtiden. Om man är riktigt deprimerad kan det gå så långt att man försöker ta sitt liv.

 

En vanlig sjukdom

Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Depressioner är betydligt vanligare när man är äldre, särskilt bland äldre som vistas på sjukhem eller inom sjukvården.

Långt ifrån alla som är deprimerade söker hjälp i vården. Antingen är man inte medveten om att man har en depression eller så drar man sig för att söka hjälp, för att man skäms eller inte törs eller för att man ser sina besvär som något som hör livet till och som man måste stå ut med att klara av själv.

För de allra flesta går en enstaka depression över på ungefär ett halvår, men det kan vara en mycket besvärlig period och det är viktigt att be om hjälp för att lindra effekterna av depressionen.

Låg självkänsla

Depression gör ofta att man får svårt att känna starka, positiva känslor för andra och man tycker också mindre om sig själv och kan ha tankar om att vara dålig eller värdelös.

Ibland kan den låga självkänslan göra att man tror att andra inte vill en väl eller kanske talar illa om en, fast det kanske inte alls stämmer med verkligheten. De negativa tankarna upprepas och man ältar misslyckanden och känslor av otillräcklighet.

Att vara närstående till någon med depression

Viktigt med stöd från närstående

För en anhörig eller närstående kan det ibland vara en svår uppgift att hjälpa och stödja en deprimerad person. En person med lätt eller medelsvår depression kanske inte uppfattas som sjuk, utan mest sur och ointresserad. Det kan kännas tungt att inte få det gensvar man är van vid av någon som står en nära.

En djupt deprimerad person kan ha svårt att få vardagen att fungera. Kanske behöver han eller hon praktisk hjälp. Depressionen påverkar relationen på ett sätt som kan göra att den som är närstående också kan behöva hjälp, stöd och avlastning för att orka.

Om man under lång tid lever med en deprimerad person kan det vara svårt att veta vilka krav man kan ställa och hur mycket man själv ska försöka hjälpa till. Det kan vara en svår balansgång mellan att vara hjälpsam och att känna att man tar över.

 

————————————————————————————————————————————-

 

Ursäkta det långa inlägget.

Efter att ha läst all information känner jag som en lättnad. Nu fattar jag lite. En förklaring till mitt mående liksom. Och kanske kan någon mer förstå mig.  ?

blogstats trackingpixel

Drömmar

Hej!

 

Natten till idag och igår har jag haft konstiga drömmar. Om mamma. Det är väldigt sällan nuförtiden som jag kommer ihåg vad jag har drömt.

Natten till igår: Jag var hemma. Där jag bodde förut, med mamma och syskon i lägenheten i Borgholm. I drömmen var mamma död, jag visste om detta. Hon hade varit död i ca den tid som hon nu i verkligheten har varit död. Men lägenheten var fortfarande vår, i Hällblads ägor. Utav någon anledning så var jag där hemma. Jag skulle upp till mammas sovrum. Typ för att se efter ”hur hon mådde”. Jag gick upp, öppnade dörren, och där låg hon. Hon sov. Eller nää, hon var död. Utav någon anledning begravde man i drömmen inte ner kropparna som man egentligen gör. Det luktade illa. Jag var nyfiken på hur långt hon hade gått i ”förruttnelseprocessen”. Så jag kände på henne. Försökte smeka henne på kinden och i håret. Det gick inte så bra. Jag blev alldeles slajmig utav föruttnelser. Skin? Hud? Kött? Vävnader?  Jag vet inte vad det var, men hemskt var det. ——– Sen vaknade jag. Men tänk er en film, typ en skräckfilm, eller ”Bones” ! När man får se lik i olika väder, vind och naturer. Det känns som att mina tankar om hur mamma nu i sin kista ser ut, jag jämför det med vad jag har sett på tvn. Jag blir nästan lite frustrerad av att inte få veta hur hon ser ut nu! Hur sjukt låter inte det?! Jag vet att jag inte vill se det, då jag ”bör minnas henne som hon såg ut levande”. Men jag har ändå någon nyfikenhet som vill ha svar! Kan det vara för att jag ännu en gång behöver få det bekräftat? Någon materiel bekräftelse på att hon är död? Det känns hemskt att veta att ens mamma ligger i jorden, veta att hon ser hemsk ut! Hon förtjänar inte det! Hon förtjänar att vara fräsch, fin, hel!

 

Natten till idag: Jag var i något hus? Hyffsat gammalt hus. Jag hade aldrig varit där tidigare. Miljön fick mig att känna att jag var i den mest typiska englandskvarteret. Det vankades oroligheter i luften. Jag var ensam i huset men jag visste att jag var iakttagen. Mamma var död. Men ändå så visste jag att hon levde? Bakom en lönndörr vid trappan låg hon. Faktiskt levande! Men sjuk…? Nej, hon var gravid! Hon skulle precis föda! Det var ingen av de syskon som jag har som skulle födas (inget ”minne” då). Mamma skulle alltså föda ett barn, i hemlighet. Bara jag var där, jag var en av väldigt få som fick veta om detta. Så jag var tvungen att förlösa henne! Jag kände mig hedrad! Men jag var samtidigt livrädd! Jag hade ju aldrig förlöst något. Och eftersom vi var i en skrubb så var hygienen inte alls bra. Jag skulle bara smyga ut ur skrubben och hämta något redskap inför födseln, men då befann sig mina äldsta bröder sig utanför huset, och bråkade med några. ? Så jag skyndade mig ut för att avbryta. Men detta tog tydligen så lång tid så att mamma redan var klar när jag äntligen lyckades ta mig in till henne igen. Åhh shit va sur jag var på mina bröder då de ofrivilligt hindrade mig ifrån att vara med på något så vackert. Jag ville ju vara med mamma denna stund, då hon för en stund i alla fall var vid liv! ——– Sen vaknade jag.  Helknasigt!?

 

Att man kan sakna någon så!?! </3

blogstats trackingpixel

Gammal mobil

Hej

Jag har tagit fram en gammal mobil, den som jag hade i högstadiet innan iPhonen kom 😉

Fan va trött jag blir på mig själv! De flesta bilder jag har på mobilen är mestadels på min två yngsta bröder, har endast två stycken på mamma. Här nedan är den ena av dom, och då ser man knappt.

Jag ångrar att jag bad mamma vara tyst i bakgrunden när jag filmade in mina bröder. För nu hade jag så gärna velat ha många bilder på henne och även höra henne prata!

Fan!!

DSC00631

 

 

DSC00745

Mamma ville att syskonen skulle ge mig lite kärlek då jag var ledsen efter att ha blivit dumpad. Dom lyckades <3

blogstats trackingpixel