Bara ett barn

Jag är faktiskt fortfarande bara ett barn som faktiskt fortfarande behöver sin mamma!!! </3

 

 

Det gör så jävla ont! Så oerhört ont! I hjärtat. I själen. I kroppen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen åt?! Vart ska jag ta mig för att få träffa henne igen? Hur ska jag göra? Vart hittar jag henne? Jag behöver henne nu!!!

Det är så jävla orättvist! Jag tycker inte att jag förtjänar det här! Min mamma! Min mamma är den enda under hela min livslängd som har betytt mest för mig! Alltid! Hon har inte varit en vän som kommit och gott. Utan hon har varit där sen jag föddes, ja även innan tog hon sig bekymret att bära runt på mig i hela nio månader! Hon har varit min mamma, dotter, syster, bästa vän, värsta fiender. Vi var varandra för lika på vissa sätt att det kunde skapa problem i vardagen. Men vi var även så olika. Tänk er, två kvinnor (eller en ungdom-blivande kvinna), i samma hem, under samma tak, vid samma matbord under hela 16 år. Vilken turbulens! Enda tjejerna i huset, mens samtidigt, pmsbråk med kort stubin. Båda samtidigt. Herren jävlar vad jag kunde hata det då. Men herren jävlar vad jag saknar det NU! Det blev bara 16 år. Det borde ha blivit fler! Jag känner mig inte nöjd! Jag känner mig inte klar! Det skulle ha blivit många fler år!

Nu ångrar jag mig som satan att jag bodde med min dåvarande pojkvän! Varför kunde inte jag ha gjort som de allra flesta  studenter? Bo i ett studentboende två-tre nätter i veckan och spendera resterande nätter hemma i flickrummet hos föräldrarna? I mitt fall blev det så att jag träffade min mamma ca en gång i månaden. Och det är på tok för lite! Särskilt med tanke på vilken relation vi hade! Jag förstörde det! Jag förstörde mitt livs viktigaste förhållande! Och tack vare det tog det slut helt! Helvete!!

Jag villl inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte detta! Jag vill inte att hon ska vara död! Det går bara inte! Det är inte möjligt! Hur fan KAN det vara möjligt? 37 år?! Sexbarnsmamma! Det borde fan vara olagligt att dö när man har sån betydelse för så många! Hur i hela helvete kunde det sluta såhär?! Hur i hela världen kunde jag bli moderlös?!?!

När?! Hur?! Varför?! För vilken mening?!

 

images-1

 

image

 

 

 

 

 

blogstats trackingpixel

Psykologen

Hej igen!

 

Jag har börjat gå till en psykolog igen! Vita villan som innan men en ny att samtala med då den tidigare har slutat. Den nya är jättebra och jag längtar varje gång då jag ska dit. Micke sa en gång (innan jag började hos psykologen) då vi bråkade att jag borde gå dit minst två gånger i veckan. Detta berättade jag lite skämtsamt till psykologen och hon höll med honom. – det känns som att då har jag verkligen mycket i mitt liv som måste bearbetas, då psykologen (som jag förövrigt inte betalar något till) också tyckte det.

Mitt dåliga mående har påverkat min och mickes relation negativt. Inte konstigt! När jag är ”klar” i huvudet och sinnet då förstår jag att det kan inte vara lätt att ungås, bo och vara ihop med någon som mår psykiskt dåligt. Det tar på båda två….

Jag är oerhört glad över att han inte har gett upp än! Min lille gosepojk <3

 

 

(Detta inlägg skrev jag någon vecka innan jul, men tydligen hade det lagts i utkast?Jag slänger upp att ändå)

 

blogstats trackingpixel

Inbjudan

Hej!

Nu har jag inte skrivit på länge igen….. Sorry!

Nu är det snart jul! Härligt! Men samtidigt inte. Jag har lite smått ångest. Jag har inte köpt en enda julklapp! Och det värsta är att jag kommer nog inte köpa några heller :(

Jag måste lätta lite på hjärtat nu. Jag mår dåligt och vill inte att julen ska komma, för då förväntas julklappar. Och jag har inga pengar till det… :( Jag får så dåligt samvete när jag får en klapp men inte ger tillbaka, därför önskar jag att jag inga klappar får.

Jag hade tänkt ta ledigt från jobbet 4-5 dagar nu kring jul och nyår då jag skulle bli ledig i ca 2 veckor i rad. Det lät skönt! Det lät välbehövligt för min kropp och själ, tänkte jag. Men idag fick jag tänka om. Gör jag så, då får jag ju inte en halv månadslön ens. Och med tanke på att ekonomin tryter så funkar det inte alls. Därför måste jag jobba i mellandagarna som inte är röda dagar. – Jag som så gärna hade velat vara ledig och umgås med mina nära och kära! När man har mist en sån betydelsefull människa så värderar man umgänge med de närmsta på ett helt annat sätt. Men men det är bara att bita ihop och jobba för att överleva :)

Men tillbaka till klapparna. Då jag väldigt gärna vill ge bort julklappar men inte kan, så tänker jag mig ett annat sätt istället. Det kommer låta löjligt och tråkigt men det är allt jag har att erbjuda tyvärr. Då jag allt för sällan träffar mina familjemedlemmar, släkter och närmsta vänner så tänker jag att detta kanske för fler än mig kommer vara mer betydelsefullt än ett inslaget paket som skall öppnas. Här nedan följer en inbjudan —–>

 

 

Till alla mina kära familjemedlemmar, släkter och närmsta vänner

Som julklapp kommer jag i år bjuda hem er på en fika med hembakat och julgodis som tilltugg. Hör av er så bokar vi in en kväll eller helgdag för att umgås och ha mysigt. <3

 

 

 

blogstats trackingpixel

Jag kommer alltid sakna dig

Livet är inte alltid vad det verkar vara.

Ord kan inte förklara vad du betyder för mig.

Trots att du är borta,

Är vi fortfarande ett lag.

Genom din familj ska jag fullfölja dina drömmar.

Kan inte vänta och se på framtiden,

Om du kommer öppna grinden för mig.

Natten de tog min vän,

Försöker att förhindra det men det händer ändå.

Den konstiga känslan är verkligen svårt att dölja.

Kan inte föreställa mig all den smärta jag känner.

Jag vet att du fortfarande lever ditt liv efter döden.

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje gång jag ber,

Kommer jag sakna dig.

Tänker på dagen,

När du gick bort,

Vilket liv att ta,

Vilket band att bryta,

Jag kommer alltid sakna dig.

Det är svårt när du inte är omkring.

Vet att du i himlen ler ner,

Ser på oss när vi ber för dig.

Varje dag vi ber för dig.

Tills den dag vi möts igen.

Det är i mitt hjärta som jag kommer behålla dig vän.

Minnerna ger mig styrkan jag behöver för att gå vidare,

Styrkan jag måste tro på.

Tankarna är stora att jag inte kan definera dom.

Önskar jag kunde vända tillbaka tiden med händerna.

Kan fortfarande inte tro att du är borta.

Ger vad som helst för att få höra ditt andetag.

Jag vet att du fortfarande lever ditt liv efter döden.

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje gång jag ber,

Kommer jag sakna dig.

Tänker på dagen,

När du gick bort,

Vilket liv att ta,

Vilket band att bryta,

Jag kommer alltid sakna dig.

Kan någon berätta för mig varför.

På morgonen,

När det här livet är över,

Jag vet,

Jag får se ditt ansikte.

Varje natt jag ber,

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje natt jag ber,

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör ,

Varje dag,

Varje dag jag ber,

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje natt jag ber,

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje gång jag ber,

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje gång jag ber,

Kommer jag sakna dig.

Tänker på dagen,

När du gick bort,

Vilket liv att ta,

Vilket band att bryta,

Jag kommer alltid sakna dig.

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje gång jag ber,

Kommer jag sakna dig.

Tänker på dagen,

När du gick bort,

Vilket liv att ta,

Vilket band att bryta,

Jag kommer alltid sakna dig.

Varje steg jag tar,

Varje rörelse jag gör,

Varje dag,

Varje gång jag ber,

Kommer jag sakna dig.

Tänker på dagen,

När du gick bort……

 

 

 

YouTube Preview Image

 

 

 

Lyrics: 

Seems like yesterday we used to rock the show

I lace the track you lock the flow

So far from hanging on the block of dough

Notorious they got to know that

Life ain’t always what it seem to be

Words can’t express what you mean to me

And though you’re gone

We still a team

Through your family I’ll fulfill your dreams

In the future can’t wait to see

If you’ll open up the gates for me

Reminisce sometime

The night they took my friend

Try to black it out but it plays again

When it’s weird feelin’ it’s really hard to conceal

Can’t imagine all the pain I feel

Give everything to hear half your breath

I know you still livin’ your life after death

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every time I pray

I’ll be missing you

Thinking of the day

When you went away

What a life to take

What a bond to break

I’ll be missing you

It’s kind of hard wit you not around

Know you in heaven smilin’ down

Watchin’ us while we pray for you

Everyday we pray for you

Till the day we meet again

In my heart is where I’ll keep you friend

Memories give me the strength I need to proceed

Strength I need to believe

My thoughts big I just can’t define

Wish I could turn back the hands of time

Bust in the 6

Shop for new clothes and kicks

You and me taking flicks

Making hits stages they receive you on

Still can’t believe you’re gone

Give anything to hear half your breath

I know you still livin’ your life after death

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every time I pray

I’ll be missing you

Thinking of the day

When you went away

What a life to take

What a bond to break

I’ll be missing you

Somebody tell me why

On that morning

When this life is over

I know

I’ll see your face

Every night I pray

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every night I pray

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every time I pray

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every night I pray

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every time I pray

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every time I pray

I’ll be missing you

Thinking of the day

When you went away

What a life to take

What a bond to break

I’ll be missing you

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every time I pray

I’ll be missing you

Thinking of the day

When you went away

What a life to take

What a bond to break

I’ll be missing you

Every step I take

Every move I make

Every single day

Every time I pray

I’ll be missing you

Thinking of the day

When you went away

 

”I’ll be missing you” är en låt som var en av mammas favoriter. Jag minns hur hon höjde volymen då låten spelades. Jag minns hur hon sjöng med, hur hon följde rytmen med kroppen.

Jag har alltid tyckt att låten har varit bra. Men det var inte förens någon dag sen som jag började uppfatta texten och budskapet. Jag tittade på videon och läste texten. Då förstod jag vad den handlade om. Det fick mig att älska låten ännu mer. Det är en mammalåt, med mina känslor för henne. Jag hade den vid min uppväxt när jag var ett litet barn, oskyldig och ovetande om världens hemskheter. Bättre kan det nästan inte bli, närmre en låt kan man knappt komma.

Den översta svenska texten här är en dålig översättning (av mig och googeltranslate). Men det är ungefär vad jag hade kunnat tänka mig att skriva, det är ungefär så jag känner osv.

 

När ni lyssnar på låten, känner ni rytmen? Dysterheten? Sorgen? En längtan? Vad betyder den här låten för er?

 

 

 

 

image

 

image

images-1

 

 

 

 

IMG_4458

<3

 

 

 

blogstats trackingpixel

Varför

VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VARFÖR?!VVVVAAAARRRRFFFFÖÖÖRRRR?!?!?!?! Hur i hela helvete går det ihop?! Hur?! Varför?! VARFÖR?! Det går inte! Det är inte möjligt! Det är inte sant! Det finns inte en enda möjlighet att detta kan vara sant?! Hur i helvete kan hon vara borta?! Föralltid?! Hur länge är föralltid? Hur länge kommer hon vara borta? Är det säkert att hon inte kommer tillbaka?! Borta föralltid?! Som i att aldrig, någonsin, neverever i hela mitt liv på denna jord få träffa henne igen?! Hur är detta möjligt?! Det går inte! Men hallå jag måste ju få träffa min mamma!! Min älskade mamma, bästa vän och syster som för alltid har varit den mest värdefulla människa i mitt liv! Hon kan inte vara borta?! Föralltid?! Kunde det inte ha varit någon annan som inte betyder något för just mig? Var det tvunget att det skulle vara min värdefullaste ägodel?! Det är så jävla orättvist! Hur ska jag kunna orka leva mitt liv med denna smärta, ilska, sorg och saknad?! Det går ju inte! Jag känner det ju redan nu! Det är fan bäst för henne att hon kommer tillbaka! Snarast! Det är fan inte sant! Det går inte! JAG VILL INTE!!! Jag går sönder. Mitt hjärta brister. Mitt hjärta blöder. Det känns som att jag långsamt plågas till min egen död. Är det någon som förstår hur jag känner? Det känns inte så. Jag känner mig så fruktansvärt ensam! Lämnad. Övergiven. Jag skakar, gråter, minns, får ont i huvudet. Men hur kan detta vara sant?! Det är liksom inte möjligt! Var detta tvunget att hända? Varför mig? Varför min mamma? Varför mina bröder? Varför min familj? Varför min släkt? Ingen av oss förtjänar detta….  Varför….. ?

 

Men herregud. Vad är det med mig? Mina tankar beter sig som ett barns. Ett barn som inget om livet och världen förstår. Ett bortskämt oskyldigt barn som bara vill leka och ha kul hela tiden. Jag vet att min mamma är död. Jag vet ”varför”. Varför ifrågasätter jag det då? Så onödigt! Ibland kommer jag till en viss del i sorgeprocessen då tankarna bara forsar. Jag blir som helt förstummad. Trotsig. En trotsig treåring typ. Ifrågasätter. Vill skylla på någon. Jag vill strypa moder natur och få det ogjort! Aa jag vill få det ogjort!! Jag vill ha henne tillbaka! Jag blir som ett barn som i affären tjatar på sina föräldrar om godis. Tillslut efter mycket omochmen får dom godiset. Förvirrande tänker jag att om jag tjatar tillräckligt mycket, då får jag tillbaka henne. Knasigt, jag vet…

 

Det det är en smärta som inte går att beskriva. En smärta som tyvärr måste upplevas för att förstå. Annars förstår man inte! Man kan ana, men inte förstå. Smärtan får mig bara att vilja försvinna. Sova? Dö? Ingen aning. Bara den försvinner! Jag hade nästan gjort vadsomhelst för att få smärtan att försvinna!

 

Jag har mått sådär idag. Grät lite på morgonen. Och nu inatt blev det väl bara för mycket (?) På ett sätt är det skönt att ”bryta ihop”. Man kan typ andas ut för ett tag. Det känns även rätt så bra att skriva av sig. Även att vissa kan läsa det. Det känns rätt så bra att några i min vardag kan få en förståelse varför jag gör som jag gör, ser ut som jag ser ut, säger som jag säger, agerar som jag agerar, mår som jag mår. Har man läst detta, då kanske, kanske personer kan ha en gnutta förståelse till hur mitt liv ser ut och varför jag är som jag är. Jag har varit en annan. Men nu är jag den jag blev. Förhoppningsvis kan jag dra någon nytta av det. Förvandla det till något positivt. Få mig till en bättre människa och snickare.

Förstår ni?

 

Ha det så bra som det går, och för bövelen undvik dödsfall, bråk, svek, ondska och negativet! Älska istället! Förmedla din kärlek och tacksamhet till dina nära och kära! För en hemsk dag, då kommer du aldrig kunna förmedla det till den människa som du älskar mest av allt! </3 Säg alla fina och bra saker till dina medmänniskor, du kommer annars ångra dig stort en dag om du aldrig fick det sagt! Tro mig, jag vet….

blogstats trackingpixel

Vad som har hänt

Hej hej.

 

Förlåt för urusel uppdatering! Jag är verkligen kass på att skriva här och även höra av mig till nära och kära.

 

Jag tänkte dela med mig lite av om hur jag har mått sedan sist jag skrev här. Efter mammas ettårsdag började jag må allt sämre. Det är svårt att förklara men jag ska göra så gott jag kan. Jag mådde dåligt, men det var inte så mycket ”mammatankar” som fick mig att må så. Utan jag mådde dåligt inombords utan någon anledning – kändes det som. Jag blev tröttare än vanligt. Kände ingen livslust. Jag var nära på att bryta ihop på jobbet. Att ta sig dit var väldigt svårt. Det tog emot, det kändes som att dörren hade ett genomskinligt galler som höll mig inne i lägenheten. Jag slutade vara glad, helt. Jag tycker inte att jag har varit särskilt glad sen mamma dog, jag har inte riktigt känt lycka. Men nu blev det värre. Jag var på dåligt humör hela tiden. Det gick ut över Micke, vi bråkade. Ovetande drog jag ner honom. Jag kände att vårt slut var nära. Jag orkade ingenting. Prio ett var jobbet. Det var det enda jag orkade. Det var svårt att göra andra saker, det gick bara inte! En sådan enkel sak som att höra av sig till sina kompisar, bröder, släktingar. Jag orkade / kunde inte! Jag orkade inte städa, diska, laga mat, tvätta, gå på toa. Och då är jag rätt så pedant! Allt tog emot. Jag såg inte fram emot saker som jag vanligtvis såg fram emot. Jag ville bara ligga i sängen och försvinna, sluta känna den smärta som jag bar på.

 

Jag isolerade mig. Micke blev nästan arg på mig. Jag fattade att jag behövde hjälp. Jag ville inte ha det såhär. Jag ville må bra igen. Jag pratade med mormor. Vi kom överens om att jag skulle ringa till vårdcentralen. Det tog ca tre veckor innan jag hade samlat ork och kraft till att göra det. Och under de veckorna blev det bara ännu värre. Jag fick en tid på torsdagen därefter. Personalkvinnan som jag pratade med i telefonen var trevlig och det kändes som att hon tog mig på allvar, det kändes gott. (Med tanke på vilket bemötande jag fick från färjestadens vårdcentral!)

 

Jag fick vänta sex dagar på mitt besök. Det kändes som en oändlighet och som jag längtade! Jag hade många gånger innan haft en tanke / röst i mitt huvud som sa ”Deprimerad. Jag är deprimerad”. Så jag gick med inställningen till vårdcentralen med att jag var deprimerad. Och med den lilla kunskap som jag har om depression då vet jag att det går att ”bota”, man kan bli bra igen. Så jag längtade verkligen till mitt möte med läkaren.

 

Väl där så fick jag förklara kort om mig själv, hur jag har haft det, hur jag mår, hur jag lever. Redan i början bröt jag ihop och hon tittade på mig. Jag tycker inte om att gråta inför folk – särskilt inte folk som jag inte känner. Så det var jobbigt att hon tittade på mig så mycket då, men jag antar att det var ett sätt att läsa av mig om mitt mående. Annars var hon bra. Hon höll med mig om att jag var deprimerad. Vi beslöt några saker tillsammans, dels att jag skulle börja med antideprisiva mediciner.

 

När jag gick därifrån kände jag en gnutta hopp inom mig.

 

Jag började med medicinerna och höll på i ca 1-2 veckor. Sen fick jag tillfälligt jobba med en annan man på jobbet som jag aldrig träffat tidigare. En äldre herre som jag kände mig lite obekväm med först. Men för varje dag som gick kändes det bättre, vi kom varandra närmre och jag vågade prata allt mer och nu känner jag att wow vilken människa! Helt underbar! Han var min handledare på jobbet, men jag skulle säga att han mer var min handledare i livet. Tyvärr jobbade vi bara i två veckor, men den sista veckan var solklar en av de bästa jag har haft på jobbet. Jag vet inte om jag kommer jobba med honom igen, jag önskar så, men jag önskar att varje människa i denna värld får sig minst ett möte med en liknande människa som han. Han lärde mig en del saker om arbetet och yrket, men han lärde mig desto mer om livet och gav mig många bra tankar.

 

Efter mötet med honom beslöt jag mig för att sluta med medicinerna och börja prata igen med en psykolog. Så jag slutade, och ännu väntar jag på en att samtala med. Men under den sista veckan med handledaren mådde jag allt bättre. Jag blev kärleksfull med Micke, jag som tidigare uteslöt honom. Jag blev glad, jag kände lycka! Det sa han tillochmed min handledare, ”Ja du ser piggare ut nu, det syns på dina ögon, dom säger allt”. Jag blev glad för att jag var glad!

 

Men den sista fredagen då visste jag att det var sista gången för detta tillfälle då vi skulle arbeta ihop, och det sänkte mig. Jag blev dålig igen om man säger så. Så fort jag kom hem ställde jag mig i duschen. Jag var deprimerad. Inte för att vi inte skulle arbeta ihop, utan det kändes mer som att nu har han släppt taget om mig, han kunde inte vägleda mig genom livet längre. Det slutade med att jag inte orkade göra någonting i duschen, jag orkade inte tvätta håret, så jag bara stod där. Stod upp tills jag fick ont i fötter och ben, då satte jag mig ner. Där satt jag tills jag hade ont i rumpan. Då vart jag ledsen för att jag var just ledsen.

 

Detta var stunder som var starka som jag minns väl.

 

Nu mår jag faktiskt bättre. Jag tar inte medicinerna och jag väntar fortfarande på en psykolog. Nu vet jag inte vad det är som har fått mig att må bättre ? Men jag är glad så länge det håller i sig! Jag förstår att det säkert kommer gå upp och ner i perioder. Jag önskar bara att jag inte kommer komma så långt ner så att jag aldrig kommer upp igen, det är jag rädd för. Men depressionen är, inget att skylla på, men en anledning till att jag aldrig hör av mig till vänner och släktingar. De måste alltid börja, jag kan bara inte ta första steget och jag måste ha tillfälle att kunna svara, annars kommer det aldrig finnas någon mer konversation mellan oss…. :( förlåt

 

Livet. Shit va jag hatar livet! Samtidigt som att jag vet att jag kan älska livet. Men livet är fan inte lätt att leva! Det ska gudarna veta….

blogstats trackingpixel

Låtar

YouTube Preview Image

 

ännu en låt som dök upp idag som är en ”mamma låt”.

 

Snälla skulle ni som kände mamma kunna skriva ner minnen som ni har med henne? Vad känner ni när ni hör dessa låtar? (Det kommer komma fler inom en snar framtid) finns det någon koppling mellan henne och vardagliga ting? Osv

 

Jag känner att jag behöver höra, jag behöver läsa, jag behöver känna, jag behöver minnas, jag behöver le. Så snälla ge mig något! Även att vi inte delar samma minnen med mamma så läser jag mer än gärna vad ni har att dela med er av! Jag  behöver detta, jag behöver henne.

Jag behöver henne! <\3

 

 

blogstats trackingpixel

Låt

 

YouTube Preview Image

(Funkar länken?)

en låt som får mig att tänka på mamma. Detta var en av hennes favoriter och jag minns hur volymen höjdes när denna spelades. Vi båda fyllde lungorna med luft för att sjunga ut de höga/långa tonerna. Underbart! <3 en dyster men bra låt. Jag har hade ingen aning om vad de sjöng (okej inte nu heller) och det är jag osäker på om mamma heller visste…?

 

Åhh vissa låtar har ett större grepp om mig än andra, de flesta är mammas favoriter som blev mina. Så 90-tal får mig oftast att må gott. Minnen, dofter, känslor från barndomen då allt va helt fantastiskt! Smärtfritt. Ett liv med ens älskade mamma. Det var tider det…. :(

 

blogstats trackingpixel